Den Svenska Akademien är liksom kungahuset en feodal relikt. De är också intimt sammanflätade. Varje republikan borde anse att de ska läggas ned tillsammans. Men också den som tvekar kring republikkravet bör kunna se att det finns särskilda problem med just akademien.

Akademien är just nu i djup kris. Den råder brist på snillrika ledamöter. Till detta kommer att de som sitter där på olika vis har trampat rakt i klaveret. Många av felstegen ligger i öppen dager. Jag behöver inte uppehålla mig vid dem här.

Läs mer: Kungen begär möte med Svenska Akademien

Ändå är dessa felsteg inte huvudfrågan. Problemet med akademien går djupare än så. Det är något fullkomligt feltänkt med denna institution, oavsett vilka som för tillfället råkar sitta på dess olika stolar.

En liten grupp som denna, som utser sina egna kamrater till ledamöter på livstid, och som förfogar över stora offentliga medel att dela ut enligt eget skön, är dömd att hamna i nepotism och missbruk.

Det mest elementära psykologiska och socialpsykologiska förstånd lär oss att det måste gå illa. Nu anar vi hur illa det har gått.

Problemet med att pengar fördelas på det sätt som sker, är inte bara att pengar hamnar hos oförtjänta personer, i strid med rimliga meritokratiska principer. Ett ännu värre problem är det fördärvliga inflytande en institution som denna har på hela vårt kulturliv.

Nu vågar olika kulturchefer uttrycka kritiska synpunkter på akademien. Det har att göra med att den är i gungning. Det känns för tillfället tryggt att kritisera den.

Samma kulturchefer teg nyss, då de fortfarande trodde att de hade något att förlora på ett kritiskt förhållningssätt. Och deras kritik nu är försiktig, reformistisk, och framförs med blicken riktad mot framtiden, då de åter ska kunna komma i åtnjutande av akademiens håvor.

Det sägs att akademiens ledamöter borde bytas ut. Det talas om behovet av ”transparens” och modernisering av institutionen. Men något sådant är inte möjligt. Det strider mot akademiens själva konstruktion.

En trång krets, som inväljer sina kamrater på livstid, kan inte i ett slag bytas ut. Sådant tar generationer i anspråk. Och även om akuta problem skulle lösas skulle nya snart uppkomma. Det ligger i sakens natur. Det är därför akademien bör läggas ned.

Vad ska träda i dess ställe? Det är en komplicerad fråga, som endast kan besvaras av en gedigen offentlig utredning. Prispengarna borde emellertid en arbetsgrupp inom Vetenskapsrådet kunna få fördela.

Den skulle utses, och förnyas, på det sätt som sker med sådana grupper. Dess hantering skulle också vara offentlig.

Varför skriver jag detta? Är det ett utslag av rönnbärsfilosofi? Jag har aldrig fått någon medalj eller några priser, är det därför jag säger detta? Kanske, men i så fall är det förhållandet inget argument i sak mot mitt förslag att akademien ska läggas ned.

Tvärt om! Om till och med en rabulist som jag skulle kunna tystas med ett pris, så visar det väl hur ruttet systemet är i grunden.