Varje år omhändertas cirka 8000 barn av socialtjänsten. Enligt lagen ska socialtjänsten hålla utkik efter barn som far illa och när de hittar sådana ska barnen tas från sina föräldrar och placeras i fosterhem eller barnhem.
Helt klart finns det barn som behöver detta skyddsnät. Men kanske inte så många som man ibland kan förledas att tro.
Många barn far verkligen illa av att bo hemma hos sina föräldrar enligt socialtjänstens sätt att se det. Det behöver inte vara så mycket, även små saker som att föräldrarna inte läser tillräckligt med böcker för sina barn kan göra att barnet far illa enligt socialtjänstens definitioner.
I princip räcker det med att barnet inte har det så bra som det hade kunnat ha det.
Men när man tänker på alla barn som far illa hos sina föräldrar måste man ha i beaktande att alla barn som omhändertas av socialtjänsten far illa. Utan undantag.
Det är ett stort trauma för ett barn att ryckas från sin invanda miljö, oavsett vilka brister den miljön har, och placeras hos okända.
Det kan givetvis ändå vara motiverat och det bästa på längre sikt att omhänderta barnet, förutsatt att problemen i den ursprungliga familjen är tillräckligt allvarliga.
Tyvärr tyder mycket på att socialtjänsten omhändertar barn som inte alls har sådana problem att det motiverar ett omhändertagande.
Ett av de tydligaste tecknen på att socialtjänsterna omhändertar barn på tveksamma grunder är hur snabbt barnen är tillbaka hos sina föräldrar igen.
Enligt statistiken kommer nästan en fjärdedel av de omhändertagna barnen hem till sina föräldrar igen inom en månad från omhändertagandet. Hälften är hemma igen efter ett halvår.
I vissa speciella fall kan det kanske vara motiverat med ett så kort omhändertagande. Men väldigt sällan.
En familj kan inte förändras på något avgörande sätt på några veckor. Om barnen får komma hem till föräldrarna igen efter så kort tid, så betyder det oftast att det inte var något avgörande fel på familjen i förstaläget. Det är tusentals barn varje år som berörs av detta.
Tusentals barn som rycks från sina föräldrar och placeras hos okända människor, ofta långt från hemorten, skolan och vännerna, bara för att några veckor senare få komma hem igen.
Tusentals barn som har genomgått ett trauma för att socialtjänsten har varit onödigt nitisk.
Att vara socialsekreterare med ansvar för barnavårdsfrågor är svårt. Det är svårt att se vad som händer i en familj och det är nästan omöjligt att veta vad som ska hända i framtiden.
Ändå är det vad man måste ta reda på när man fattar beslut om att omhänderta barn.
Att något är svårt bör inte vara en ursäkt för att göra det dåligt. Snarare bör det vara ett argument för att göra det med ödmjukhet och urskillning. Idag verkar det ofta som om socialsekreterare omhändertar barn ”för säkerhets skull”.
Kanske räddar den inställningen något barn från värre öden. Kanske, det är något vi inte vet något om.
Däremot vet vi att tusentals barn varje år skadas av onödiga och förhastade omhändertaganden.
Vill socialtjänsten göra sitt arbete så bra som möjligt borde den först och främst fokusera på att inte göra någon skada.
