Tina sitter på flyget och tittar ut. Det är sol ovanför molnen och än ser man inte staden vid älven. Tina har inte varit hemma i Skellefteå på flera år. Hon är på väg tillbaka för att möta personerna som påverkat hennes liv så mycket.

När Tina var elva år berättade hennes storasyster för skolkuratorn om mammans våld. Hon gjorde en orosanmälan. Socialtjänsten träffade systern och gjorde hembesök, men avslutade utredningen utan att prata med de andra syskonen.

– De pratade inte ens med oss för att få historien från vår sida, för att lyssna på oss. Utan de lyssnade på de vuxna. Vem skulle erkänna frivilligt att den personen faktiskt har gjort det?

Det skulle ta ytterligare tre år innan barnen omhändertogs.

Erkänner en misshandel

Mamman dömdes för grov fridskränkning och misshandel till fängelse i två år. Hon erkänner att hon slagit ett av barnen vid ett tillfälle. I övrigt nekar hon till brott.

Tina har bestämt sig för att försöka få svar, på varför socialtjänsten inte ingrep när systern slog larm 2012. Hon har bett om att få träffa de ansvariga vid kommunen för att ställa sina frågor.

”Vi gjorde en felaktig bedömning”

Den 20 november 2018 är det dags. Pär Åhdén är chef för Individ- och familjeomsorgen. Tina, Pär Åhdén och en annan chef ses på socialkontoret. Tina går rakt på sak.

Tina: Jag börjar från första början. Varför gick ni inte vidare?

– Det är ju en bra fråga, men vi gjorde det vi skulle, säger Pär Åhdén. Vi gjorde en förhandsbedömning. Vi gjorde utredning precis som man ska. Men sen efter att vi hade gjort utredningen, efter det underlag vi hade då så beslutade vi att avsluta utredningen.

Tina: Varför pratade ni inte med oss barn?

– Vi pratade med skolpersonalen, det var ju de som gjorde anmälan. Och det är väl det som är tragiskt i dag: Vi gjorde en felaktig bedömning då. Sedan är det ju så att bedömningar blir ibland fel. Det är ett ärende som berört oss allihop som jobbar här. Det är tragiskt att det blev som det blev.

Tina: Andra gången tyckte ni att vi har så fint hemma, så vi kunde då inte ha det dåligt ställt. Det var det vi fick höra. Hur kan ni göra en bedömning på materiella saker?

– Jag har inga jättebra svar på dina frågor. De som gjorde utredningen var inga nybörjare. De har lång erfarenhet. Deras ingång i det här var trots allt, och det är alltid vårt perspektiv, vad blir bäst för barnen. Men vi gjorde en felaktig bedömning från det underlag vi hade.

”Ni beslutar om människors liv”

Tina: Jag tappade allt hopp om vuxna människor. Ni har inte råd att göra felbedömningar. Ni måste ha tillräckligt med underlag. Det här är inte endast papper och pappersarbete. Ni beslutar om människors liv.

Det blir tyst en stund i rummet.

Pär Åhdén, chef för Individ- och familjeomsorgen, säger att de har lärt sig oerhört mycket av Tinas fall. Skellefteå kommun har infört nya metoder, de utreder numera alltid syskonen om ett barn blir orosanmält. Och de skriver alltid ner exakt vad barnen säger och tar in en extern utredare vid behov.

”Ingen ska behöva utstå att ingen lyssnar på en”

Tina är lite omskakad av mötet. Men det viktigaste för henne är att det leder till förändring.

– Oavsett var man bor i landet ska man kunna få hjälp om man behöver det. Ingen i det här landet ska behöva utstå det. Att ens ord inte värderas, att ingen lyssnar på en. Om socialtjänsten inte ens vill hjälpa en, vem vill då hjälpa en?