Det var mycket som Tina inte vågade berätta för kompisarna i skolan, om hur hon och hennes syskon hade det hemma med sin mamma.

– I början så slog hon oss inte så mycket. Det blev värre med tiden. I början var det med handen. Sedan började hon med tillhyggen, det var väl en träpinne, och den tog hon alltid fram när hon skulle slå.

Tina bytte om på toaletten när de skulle ha gymnastik för att ingen skulle se någonting. Kompisarnas verklighet kändes främmande.

– De levde i en helt annan värld. Då skämdes man liksom och tänkte att nej, jag kan inte visa det här. Jag ville inte att folk skulle titta på mig och tycka synd om mig.

Skolan var en fristad

I förundersökningen som polisen senare gjorde, framkommer att en lärare reagerat på att ett av barnen blivit alltmer inbundet.

Hon vittnade också om att Tina nästan aldrig var frånvarande.

– Ja, jag var glad för att vara i skolan. Det var en fristad för mig. Jag fick äntligen liksom lugn och ro, jag kunde vara mig själv utan att vara rädd, säger Tina.

I förundersökningen finns utdrag ur Tinas dagbok. Där skriver hon bland annat en lista på saker syskonen behöver för att kunna campa ute om de skulle rymma: “Liten kastrull, stora vattenflaskor, batterier, långa tjocka hållbara rep, kompass, en världskarta.”

– Och jag tänkte på självmord i stort sett hela livet. Och på att rymma. För soc hjälpte inte oss, de fanns inte där, de lyssnade inte.

Socialtjänsten utredde Tinas familj redan 2012.

Den 25:e januari 2012 gjorde skolkuratorn en orosanmälan efter att Tinas syster berättat om situationen i hemmet.

Två socialsekreterare kom till skolan och pratade med systern. “Hon berättade jättemycket” minns skolkuratorn i förundersökningen.

Utredarna besöker hemmet och pratar med mamman, som nekar till att hon slår barnen.

Sedan träffar de systern igen hos kuratorn och kommer överens om att kuratorn ska ha fortsatt kontakt och höra av sig igen om det kommer fram något ytterligare.

”Kan inte förstå Socialtjänstens agerande”

Den 21:a maj lägger socialsekreterarna ner utredningen, utan att tala med de övriga syskonen.

Skolkuratorn berättar i polisförhöret. “De sa att deras uppfattning var att mamman var väldigt mån om sina barn och att hemmet var helt perfekt.” Hon fick uppfattningen att socialtjänsten inte trodde på flickans berättelse. Själv trodde hon på flickan och ”hade önskemål att de skulle gå vidare med ärendet, vilket de inte gjorde.” Tinas syster bröt efter det kontakten med kuratorn eftersom hon kände sig sviken.

– Socialtjänsten tog inte det vidare, de gjorde det värre för oss faktiskt. Vi fick det värre hemma efter den gången, säger Tina.

Hon är fortfarande arg över det. Sin mamma har hon förlåtit, säger hon. Men hon kan inte förstå socialtjänstens agerande. Det var inte bara att det blev värre hemma efter socialtjänstens besök. Utan också att hon tappade allt hopp om vuxenvärlden.

– Jag menar socialtjänsten kom och de gjorde ingenting åt det. Så då kändes det som att det är ju mitt fel det här, säger Tina.

Ny orosanmälan från kuratorn

Tre år efter att systern slagit larm, berättade Tina för skolkuratorn att situationen hemma hade blivit värre.

Hon ville dock inte att kuratorn skulle berätta för socialtjänsten eftersom “de ändå inte gjorde något”.

Men dagen efter att Tinas bror blivit misshandlad gick hon med på att kuratorn gjorde en anmälan.

– Jag tänkte mest på mina syskon. På mig själv också förstås, men jag vet inte vart jag fick modet ifrån.

Då kom socialtjänsten åter till skolan och omhändertog alla barnen samma dag. Socialtjänsten gjorde också en polisanmälan.

Mamman dömdes så småningom för grov fridskränkning och misshandel till fängelse i två år. Hon erkänner att hon slagit ett av barnen vid ett tillfälle. I övrigt nekar hon till brott.

Socialtjänsten självkritisk

På Skellefteå socialkontor är Pär Åhdén, chef för Individ och familjeomsorg, självkritisk.

– Det kan ju vem som helst räkna ut att vi skulle ha gjort mer.

Varför intervjuade ni inte alla barnen?

– Det är ju en bra fråga. Vi gjorde en förhandsbedömning. Vi gjorde en utredning. Vi pratade med utredaren, mamman och systern och skaffade oss en bild som vi tyckte höll. Vi trodde väl för mycket på mamman helt enkelt.

– Vi har ju jobbat jättemycket med att förbättra dels våra utredningar, och sedan kom det ju ny lagstiftning om att man måste göra en omedelbar skyddsbedömning. Hade vi tänkt så då hade vi kanske breddat utredningen, och kommit fram till en annan slutsats.

Är det viktigt att prata med barnen?

– Jo, det är ju jätteviktigt!

Drömmer om att bli advokat

I dag är Tina 18 år, går på gymnasiet och drömmer om att bli advokat, för att hjälpa dem som inte har någon som hjälper dem. För att alla ska få veta om sina rättigheter.

– Nu känns det som att allt är liksom på rätt väg. Nu känns det som att jag lever typ som alla andra.