Cecilia Åkesdotter är lektor på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Hon har studerat förekomsten av pyskisk ohälsa bland elitidrottare som representerar svenska landslag. Hon kan konstatera att omkring en av fem elitidrottare på den nivån har så höga nivåer av ångest eller depression att de troligtvis skulle få någon form av diagnos om de sökte vård.

”Kör över signalerna”

Det är ungefär i linje med hur det ser ut i samhället i stort. Men elitidrottsmiljön sticker ut eftersom det där tycks vara ett längre steg till att söka hjälp eller prata om problemen.

– I en av mina intervjuer framkom det att det är lätt att som elitidrottare använda samma strategier som man har mot fysisk smärta även på psykisk smärta. Man lär sig att köra över den typen av signaler, säger Cecilia Åkesdotter.

Ett tydligt mönster i de hennes avhandling är även de som faktiskt sökte hjälp inte gärna gjorde det inom elitidrottskontexten.

Vad beror det på? Se mer i klippet ovan.

Individuella idrottare kan vara mer drabbade

Det finns studier som pekar mot att lagidrottare mår något bättre än individuella idrottare.

– Där skulle man kunna tänka sig att det finns ett ökat socialt stöd och att man är en del av ett sammanhang som kan påverka måendet också.

Men vissa idrotter har fler riskfaktorer för att dess utövare ska drabbas av en speciell sjukdom, till exempel ätstörningar.

– Idrotter där det är en prestationsfördel att vara liten och nätt i kroppen kan öka en sårbarhet för att hamna i den typen av sjukdomstillstånd.