Hon smälter in väl i slitna jeans, vit t-shirt och solblekt hästsvans. Men de muskulösa överarmarna avslöjar henne.

– Så här stökigt brukar det inte vara, säger Anna Laurell, 33, och pekar på det överfyllda dragskåpet längst in mot fönstret.

Det är i kemilabbet vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm som Sveriges främsta boxare på damsidan håller till numera.

– Det är inte så olikt ringen ändå, det är två helt olika världar – men lite grann samma egenskaper krävs faktiskt, beskriver Laurell sin nya vardag när SVT Sport träffar henne.

”Känner mig lite bitter”

Det har gått över ett år sedan hon gick upp i OS-ringen mot 17-åriga Clarissa Shields. Men förlusten svider fortfarande – Laurell har inte ens klarat av att se hela matchen i efterhand.

– Det är ganska upprivande att titta på sådant, det är väldigt mycket känslor i och med att man lägger så mycket av sitt liv på det. Det har känts bättre att låta det vara, säger Laurell.

– Jag känner mig lite bitter måste jag säga, över att jag inte kunde prestera bättre.

Svenskan öppnade OS-kvartsfinalen i London starkt. Hon vann den första ronden innan amerikanskan kom igång och tog över.

I sista ronden tog Laurell stående räkning, förlorade matchen – och OS-medaljen.

– Jag gjorde verkligen allt jag kunde innan. Sedan har man sina dagar, bra och dåliga. Jag gjorde två matcher där – jag är inte nöjd med någon av dem. Men så är det, det gäller att hålla ihop allt och ibland går det inte.

OS-medaljen blev besatthet

2012 var första gången som kvinnor fick boxas i OS. För Anna Laurell var det dessutom sista chansen att vinna medaljen hon saknade i samlingen. Vid OS i Rio 2016 skulle hon ha passerat åldersgränsen på 34 år. Och efter två VM-guld och tre EM-guld blev hon besatt av tankarna på en OS-medalj.

– Det kanske också var lite av problemet, jag fokuserade lite för mycket på resultatet, säger Laurell.

Efter misslyckandet i London la hon handskarna på hyllan – nu är det forskning inom assymetrisk syntes som svenskan fokuserar på.

Framstegen från dag till dag är små, men Laurells forskningsteam hoppas att de slutgiltiga resultaten så småningom ska kunna appliceras inom läkemedelsindustrin.

– Labbet är ju också ganska utmanande, du måste vara envis, hålla på ett tag innan du lyckas. Du måste tro på din gameplan, säger Laurell.

”Är du inte rädd att bli dum i huvudet?”

Men trots flera gemensamma beröringspunkter med boxningen stöter hon på en hel del fördomar i den akademiska världen.

– Folk undrar vad man håller på med. ”Är du inte rädd att bli dum i huvudet?” Nej, det är jag inte. Det är folk som missförstår sporten och tror att alla blir dumma i huvudet – jag vet ju att man inte blir det om man tar hand om sig.

– Sedan finns det självklart risker, och de får man ta med i beräkningen. Men går man omkring och är rädd för det, då kan man ju sluta på en gång, fortsätter hon.

När vännen Frida Wallberg skadades svårt i titelmatchen mot Diana Prazak i juni blev Laurell chockad.

– Jättechockad. Jag känner henne, jag vet att hon är oerhört kompetent. Det vi såg med henne är inget som är normalt, det är något som är fruktansvärd otur.

”Det är bullshit”

Debatten om proffsboxningens vara eller icke vara i Sverige fick fart på nytt efter Wallbergs hjärnblödning – men ett förbud är helt fel väg att gå menar Laurell.

– Det är bullshit – du kan inte stänga ute en hel grupp människor. Vi har sex-sju stycken framgångsrika svenskar som är bannlysta från Sverige.

– Det är en skittråkig inställning – det är inskränkt och inte alls konsekvent. Att sätta ett förbud hjälper inte, det tvingar bara folk till en mer utsatt situation.

Laurell har själv drabbats av en del skador under karriären, men har hela tiden haft doktorandstudierna att falla tillbaka på. Att hon kunde återvända blev räddningen när boxningen inte fick det guldkantade slut som hon kämpat så länge för.

– Samtidigt kan jag säga att en stor del av det här året varit väldigt tufft. Dels för att man slutar med någonting man verkligen älskar att göra – det är slut på en del av ens liv. Sedan för att man inte riktigt tog sig dit man ville på slutet.

Siktar mot OS i Rio

Men förutsättningarna har ändrats. Åldersgränsen för att delta vid OS i Rio 2016 är höjd till 40 år – Anna Laurell får plötsligt en ny chans på medaljen hon trodde att hon aldrig skulle få.

– Det känns lite meningslöst att göra ett VM eller EM när man gjort det så många gånger. Men nu har de ju ändrat åldersgränsen, då öppnar man ju upp frågan igen – om man ska göra en comeback, säger hon.

– Det jag försöker göra nu är att komma ned i en hyfsad vikt, nu ligger jag fem kilo över. Jag vill inte ligga så högt om jag ska göra en comeback, två kilo eller något. Kommer jag ner naturligt två-tre kilo till så kan det hända, säger Laurell och slår fast:

– Då är det bara OS som gäller. Jag saknar en OS-medalj på min meritlista.

Men redan nu har Laurell gått ett par stenhårda fajter – inspelningen av tittarsuccén Mästarnas mästare har precis avslutats i Kroatien.

– Alla är ju vinnarskallar, det vet man. Det kommer bli viljornas kamp, säger Laurell om sina motståndare.

– Men som boxare är man ganska bra på ganska mycket. Det är nog inte helt fel att vara boxare.

Fem snabba:

Romantisk komedi eller actionrulle?

– Action.

Högklackat eller gummistövlar?

– Gummi.

OS-guld eller Nobelpris?

– OS-guld.

Tacomiddag i tv-soffan eller skaldjursplatå på Grand Hotel?

– Grand Hotel.

Justin Bieber eller Marilyn Manson?

– Pass!

Man får inte säga pass – du måste välja en.

– Då får det bli Marilyn Manson, men jag gillar inte hans musik heller.