Det är en gråkall, rå junionsdag när SVT Sport hälsar på i den avsides belägna anläggningen mellan Östersund och Brunflo. Det är lätt att förstå den desperation som låg bakom protesterna. Flyktingar bussades 18 timmar från Malmö till en kall och lite isolerad plats i nordvästra Sverige.
Den här dagen spelar vädret dock ingen roll. Från alla håll och kanter kommer de springande, i högst varierande löparmundering. Någon i jeans och en jacka, en annan i shorts och t-shirt och en tredje i bylsiga overallsbyxor och lite för stora skor. Många i gruppen ”Inlöparna”, som projektet kallas, har fått hjälp med både kläder och skor genom de donationer som strömmat in från hela landet. Ett litet förråd på området fungerar som lager, varje onsdag i samband med löparträffen så delas plagg ut.
– Den stora bristen är skor i storlekarna 40-43, 44, förklarar Martin Machnow urskuldande när han tvingas neka en av deltagarna den här gången och konstaterar samtidigt att det finns gott om damstorlekar eftersom många kvinnor är duktiga på att skänka samtidigt som det är flest manliga flyktingar som dyker upp (”jag brukar försöka få dom att fråga sina makar eller manliga kompisar att skänka också”).
”Behövde göra något”
Machnow jobbar på en lokal PR-byrå, hade precis börjat springa för sin egen hälsas skull och funderade samtidigt över flyktingarnas situation och hur han kunde bidra.
– Jag kände att jag behövde göra något, dels upplevde jag att det är många som tycker att det kommer för mycket invandrare till Sverige och jag vet samtidigt att här har vi gott om plats. Men jag kände att tar vi inte hand om dom så sticker dom någon annanstans. Det var första tanken, sen visste jag inte vad skulle göra. Men jag sprang ju och jag visste att det skulle jag fortsätta med. Ett enkelt sätt att träffa folk på, berättar han och minns framförallt den kaotiska premiären.
Han och kompisen Christine Hägglund, löpare och 2013 vald till ”Årets äventyrare” i Sverige, åkte ut till Grytan med insamlade skor och kläder och det var extremt stor uppståndelse. Skorna gick åt i ett nafs, alla som ville springa fick inte, men löpning blev det genom oktobermörkret.
Martin sprang dessutom vilse, det som skulle bli fem lugna kilometer slutade i snarare tolv kilometer, men succén var ändå ett faktum.
– Några sprang i lackskor och jeans, men det var sådan glädje, minns Hägglund som ser enorma förtjänster med satsningen i form av brobyggande och integration.
– Jag var på stan (Östersund) för ett tag sen, ropade och hejade på en av killarna och han blev överlycklig för att jag kände igen honom och kunde hans namn. Vi blir en koppling in till det svenska samhället.
Bättre tack vare löpningen
Något som bekräftas av en av trotjänarna i gruppen. Esam Taha är syrisk båtflykting, han flydde från via Turkiet över medelhavet och kom utmattad till en av de italienska öarna innan han till slut hamnade i dom jämtländska skogarna. Han visar oss en bild från en livbåt, utslagen i flytväst och långt från den familj lämnat hemma i krigets Syrien.
– Det är lätt att känna sig desperat och frustrerad hela tiden när man sitter isolerad på en förläggning. Det finns inget att göra, bara äta och sova, men med löpningen känns allt så mycket bättre. Jag är lite trött nu, men det känns ändå bra. Efteråt känner du dig så stark, berättar han efter att ha avverkat sina sju kilometer på dom små grusvägarna runt förläggningen.
Det är en brokig skara som förenats genom löpargruppen, många syrier, en hel del afrikaner, någon från Afghanistan och som en röd tråd löper Martin Machnows initiativ som i sin tur är en förlängning av det lokala integrationsprojekt som kallas ”Hej Främling”.
Stafettklassiker väntar
Och nu ska dom springa St Olavsloppet ihop, stafettklassikern mellan Trondheim och Östersund, över 33 mil som löps över fyra dagar, men för gruppen blir lite speciell. Flyktingarna får nämligen inte ta sig in på den norska sidan gränsen eftersom de då blir illegala besökare, så laget springer andra halvan av loppet, en svensk startar 300 meter från den norska gränsen och sen tar flyktingarna över de dryga 17 mil som återstår till målet i Östersund.
– När vi har harvat på hela året i skogen så känns det här, att få utlopp för all träning, superviktigt. Jag kände bara att det här måste vi göra, förklarar Machnow entusiastiskt inför projektet efter midsommar där löparen Claes Heiming fungerar som coach för gänget.
Nu laddas det för fullt och löpargruppen på Grytan har fått efterföljare på fler ställen i länet. Och ledarna har fått ut minst lika mycket som flyktingarna.
– För mig har det gett ansikten på människorna som tar sig över medelhavet. Jag ser dem inte som grupp, utan ser plötsligt individerna, förklarar han över en kopp värmande te i en av barackerna där den goda stämningen säger allt om vad löpningen gett. Eller som Hägglund uttrycker:
– Glädje. Det är sååå kul att vara här!