Ljust och fräscht. Kontoret i centrala Stockholm som Lövgren tar emot i är som hämtat ur Lindströms och Schyfferts show med samma namn. Några veckor innan vi träffas har Oscar Carlén, en av spelarna som skulle forma det nya svenska landslaget, lagt av. Skadehelvetet satte stopp för 25-åringen.

– Ett jättetufft avbräck för svensk handboll. Men det man tänker på är att det är en kille som är 25 år som får avsluta sin karriär. Någonstans är livet inte rättvist, säger Lövgren, klart påverkad av talangens öde.

Han själv hade aldrig den typen av skadeproblem. Han la av 2009, då 39 år gammal. Lövgren är sedan 2011 general manager i handbollsförbundet, och har det sportsliga ansvaret för de svenska seniora landslagen, såväl dam som herr.

Herrlaget hade precis innan Lövgren tackade ja till jobbet kommit fyra i hemma-EM och damerna hade sensationellt kommit tvåa i EM 2010. Han kom in i en period när det plötsligt började peka uppåt igen för svensk handboll. Men första tiden på nya jobbet blev tung – damerna blev nia i VM 2011 och herrlaget slutade tolva EM 2012. Dessutom missade herrarna sedan VM efter en pinsam förlust mot Makedonien. Kanske var det just fiaskot där som bäddade för OS-silvret 2012.

– Alla var nere på botten då. Man fick gå ända in i sig själv. Antingen skulle det bli pannkaka i OS, eller så skulle vi hitta kraft att vände det hela. Ingen hade satsat pengar på Sverige inför OS. Inte ens jag, säger han.

Det finns anledningar att tro på en ljus svensk handbollsframtid. U21-herrarna tog VM-guld tidigare i år, och U17-damerna säkrade EM-guld. De senaste åren har bland annat Lövgren drivit på att implementera seniorlandslagens spelidé till de yngre landslagen.

Vad talar för att talangerna blir världsstjärnor i seniorsammanhang?

– Vill man vara tråkig och titta på statistiken talar inte mycket för det. Det är inte så många som når hela vägen fram. Visst, det är upp till förbundet att fasa in spelarna i A-landslaget, men det också upp till spelarna själva. Det kostar lika mycket kraft att ta sista steget till A-landslaget som det gjort hela vägen fram till nu. Och det jobbet måste göras i spelarens hemmamiljö, säger han.

När du kollar på dagens unga spelare jämfört med när du själv lirade, märker man av en annan mentalitet? ”Jaget” är kanske mer i fokus?

– Den tendensen finns helt klart. Så är det väl i samhället i stort. Men jag kan tycka att det är positivt med ett eget inre driv som vill veta ”vad skapar det här för mig?”.

– När jag spelade i landslaget umgicks man med hela laget på ett annat sätt. Det fick man ut en viss effekt av då men det går inte att översätta till i dag, fortsätter han.

Vad var det egentligen som gick snett efter Bengan Boys-tiden? Hur kunde Sverige gå från att vara så bra till medelmåttigt? Saknades jävlaranamma?

– Ja… Någon sorts avsaknad var det. En massa spelare med rutin och kunskap slutade på kort tid. Nya spelare var inte helt mogna till att ta över den rollen. De hade inte fått tillräckligt med speltid i landslaget. Bengan tog ut de bästa spelarna för stunden, men i efterhand kanske man skulle bytt de spelare som stod på tillväxt mot de spelare som spelade ganska lite, för att få en smidigare övergång.

Hur var det att titta på haveriet utifrån?

– Jag var med när det började gå dåligt. Vi missade VM 2007, som gick i Tyskand. Det gjorde ont i en, helt klart.

Nu planeras det för en ny svensk storhetstid. Lövgren och handbollsförbundet har tagit fram “Vision 2017”, ett dokument där man hoppas på att damerna tar EM-guld 2016, herrlaget medalj i EM 2017 och att något av landslagen tar medalj i OS 2016.

Tror du på det verkligen?

– Jag har ju varit med och tagit fram visionen, så absolut. Det känns rimligt. Damerna har ju hemmaplan 2016 också. En vision innebär att det skulle kunna funka, men sen sätter man upp mål närmare inpå ett mästerskap när man har koll på skador och så vidare.

Under samtalet är han hela tiden artig, lyssnar noga och utvecklar sina svar. Han är precis som väntat trevlig, avslappnad och ordentlig. Men även Stefan Lövgren har en riktig bad boy-upplevelse i bagaget.

– Jag har faktiskt blivit transporterad av polis av banan för att det smällde ordentligt. Kiel spelade mot Flensburg och det stod oavgjort med sju sekunder kvar. De ska göra avkast och kasta rakt in i mål för vi har ingen målvakt. Jag överfaller mer eller mindre spelaren som ska kasta. Det blir tumult och slagsmål och polisen kommer in och får ta oss av banan, säger han.

Det filmas mycket mindre i handboll än exempelvis i fotboll. Varför är det så?

– Ligger du kvar och domaren inte blåser så vänder andra laget spelet och utnyttjar övertaget direkt. Det är något vi kan vara stolta över, även om jag tror att det beror på att man inte tjänar på det snarare än att handbollsspelare är mer nobla än andra. Jag blir oerhört besviken när jag ser idrottare som filmar. Det sänder väldigt fel signaler om rätt och fel, säger han.

Många idrottare har talat ut om en tomhet efter karriären. Men Lövgren kände aldrig av det, berättar han. Efter karriären jobbade han en tid på ett handbollsgymnasium och även på TV4 som handbollsexpert. Däremot känner han flera som fått problem när de lagt skorna på hyllan.

– Man lever en typ av liv som är väldigt inrutat. Man har sin identitet i idrotten och man har hållit på många år. Det finns många som hamnar i problem efteråt, och man måste lära sig hantera det. Men jag har fått min dos av handboll hela tiden efter karriären. Det tror jag definitivt att jag behöver, säger han.

Fem snabba:

Håkan Hellström eller Swedish House Mafia?

– Håkan Hellström.

Kebab eller hummer?

– Hummer.

Staffan Olssons frisyr en vecka eller Ola Lindgrens?

– Jag har varit rakad en gång efter ett mästerskap och det var ingen vacker syn. Så jag får välja Staffans frisyr.

Olof Mellberg eller Fredrik Ljungberg?

– Mellberg.

Kostym eller mjukisbrallor?

– Kostym.