Sannolikt har det aldrig tidigare varit ett sådant fokus kring förbundskaptenen för damlandslaget som det är idag. Pia Sundhage är överallt, hela tiden. Men återigen har hon, trots det, tagit sig tid för en intervju – denna gång tillsammans med assisterande förbundskapten Lilie Persson.

– Vi har inte vett att gå in i väggen, säger Sundhage och skrattar.

Hon fortsätter:

– Nämen jag har kommit på hur jag överlever. Det är egentligen inte jag. Där är damfotbollen. Jag gör det i damfotbollens namn. Gör man något för en grupp så kan man göra hur mycket som helst, säger hon.

Vi ses i en lunchrestaurang i närheten av Svenska Fotbollförbundets lokaler i Solna, vid Friends Arena. Området är fortfarande till stora delar en arbetsplats. Kranar, ofärdiga kontor och oväsen från maskiner är vardag här. Det byggs i rasande takt – precis som Sundhages och Perssons lagbygge inför hemma-EM i somras. På åtta-nio månader skulle duon få fason på landslaget, som hade stukat självförtroende efter ett halvdant OS. Omställningen från högljudda amerikanskor till tysta svenska spelare blev stor inledningsvis för Sundhage.

– De satt som jävla möss i början!, säger hon och skrattar.

Behövde det förändras då?

– Ja, för fan. Det var knäpptyst. Man vinner inga medaljer med den miljön. Bit for bit fick vi igång snacket, och allt fler tog initiativ, säger Sundhage.

– Pia var ju rätt övertydlig också och sa till spelarna ”det här är inte okej, ni gör mig skitnervös!”, säger Persson.

Snacket kom igång och hemma-EM blev på många sätt en succé, trots att det ”bara” blev ett brons. Publiken hittade till arenorna, vi slapp herrfotbollens huliganproblem och miljoner följde tv-sändningarna.

Näthat riktat mot landslaget

Men som vanligt när det gäller damfotboll kom även de negativa, nedsättande kommentarerna. Efter öppningsmatchen mot Danmark uppmärksammades en rad inlägg på sociala medier av lägsta klass, där spelarnas utseende, sexuella läggning och annat ovidkommande kommenterades. Bland annat skrev en elittränare i handboll följande på Twitter: ”När den svenska truppen i damfotboll har middag med sina respektive så är det 40 kvinnor och 4 karlar.”

– Vi hörde om det där. När det kom upp avfärdade jag det och tänkte kanske ”dumskalle”. Men som ledare kan jag faktiskt välja vad vi ska prata om. Väljer vi att prata om handbollsgubben fråntar du dig chansen att prata om väggspel, taktik, publiken eller något annat. Man ska vara noga med vad man väljer, säger Sundhage.

Tyvärr är den här typen av kommentarer något bägge i tränarduon är vana med.

– Det uppstår alltid kommentarer kring damfotboll. Det kommer så mycket konstigt som inte har med fotboll att göra. Det är så synd. Det räcker inte med att vi är bra fotbollstränare, vi ska vara så mycket annat också. För spelarna räcker det inte med att spela. Det är även någon som skrivit på Facebook ”Om tjejer är fem meter från spisen är de på rymmen”, eller något sådant. Nu raljerar jag lite, men ungefär så. Och så ska spelarna svara på vad de tycker om det. Ur det hänseendet är det lättare inom herrfotbollen, säger Sundhage.

Är det här något som följt med er hela karriären?

– Ja. Jag brukar säga att jag aldrig blev så respektlöst bemött under min civila karriär, inom näringslivet. Kvinnor kan bli chefer för börsföretag, presidenter eller vad fan som helst, men sätter man på sig en träningsoverall är det skitläskigt för en del verkar det som, säger Persson.

Trots allt uppskattade Sundhage/Persson verkligen publikens insats under EM – majoriteten ordnade en fest. 16 000 i gula tröjor på Gamla Ullevi som skanderade ”Sverige, Sverige, Sverige” är ett mäktigt minne. Men hatet och näthatet har inte försvunnit. Än idag kommer mejl och annat, där en del av kommentarerna är långt över gränsen.

– Jaja. Så är det. Jag svarar på konkreta frågor, men aldrig sånt där, säger Sundhage.

Sundhage: Hon är Sveriges största talang

Näthat och trista kommentarer är inget ämne som tränarduon tycks alltför intresserad av att prata om. Betydligt mer engagerade blir de när samtalet glider in på något helt annat – återväxten inom svensk damfotboll.

Till landslaget, som saknar unga tongivande spelare, är det tre namn som är extra intressanta för framtiden. Sundhage listar de tre största talangerna just nu:

– Etta Marija Banusic. Sen Lina Hurtig och trea Elin Rubensson. De är jätteolika, men har spetskvaliteter. Hamnar de i rätt matchmiljö kan de alla bli väldigt väldigt bra, säger hon.

”Var ska svenskorna spela?”

Samtidigt – antalet utländska spelare i damallsvenskan har ökat markant de senaste åren och ofta får svenska löften stå tillbaka för mer etablerade, inköpta spelare från andra länder.

– 2009 var det 43 utländska spelare i damallsvenskan. Nu är det 83. Det är de utländska spelarna som håller i taktpinnen i ligan och det gör mig ont, det kan jag säga. Om vi nu ska ta medalj i VM även i framtiden – var ska svenskorna spela?, säger Sundhage.

En begränsning av antalet utländska spelare är ett alternativ – ett annat är att skärpa reglerna för hemmafostrade spelare, så kallade ”home grown”-spelare.

”Så korkade är vi inte”

– Idag säger regeln att hälften av spelarna ska vara ”home grown”. Men vi vet att klubbarna kringgår det här. På matchrapporten sätter man kanske en 38-åring som inte spelat på flera år, bara för att hon är svensk. Eller en 16-åring som inte är a-lagsmässig, men svensk, säger Persson.

Hon fortsätter:

– När Englands förbund skulle skapa sin nya damliga för två år sedan då sa de ”vi kommer inte göra samma misstag som Sverige, med så mycket utländska spelare. Det har redan vår herrsida gjort och så korkade är vi inte.”

Nu vill tränarduon att frågan ska utredas ordentligt, tillsammans med klubbarna.

– Jag vill inte att folk om fem år säger ”vad fan gjorde du ingenting för?”, säger Sundhage.

Fem snabba:

Lars Winnerbäck eller Charlotte Perrelli?

– Winnerbäck, säger båda.

August Strindberg eller Camilla Läckberg?

– Strindberg, säger Sundhage.

– Läckberg får det bli, säger Persson och skrattar.

Inte se fotboll under ett år eller bara äta levergryta i ett år?

– Då tar jag ingen fotboll, för levergryta kan man fan inte äta, säger Sundhage.

– Nej, det går faktiskt inte att äta, säger Persson.

Byta ut spelarna i svenska landslaget mot Japans spelare eller Tysklands spelare?

– Jag hade tagit Japan, för det får man aldrig prova på. Tysk stil får man prova på som svensk, säger Persson.

– Jag hade också tagit Japan. Vilka jävla lirare som finns där!, säger Sundhage.

Hade ni helst tränat herrlandslaget eller Hammarby?

– Hammarby! Då hade det blivit klackar på rätt ställe, säger Sundhage och skrattar.

– Ja, Pia du brukar ju komma efter Thomas Dennerby. Men fyfan, det är ett tufft jobb det där, säger Persson.