SVT Sport fick en pratstund med 49-åriga Sörenstam, som vann tio majors mellan 1995 och 2006, i Globen i samband med Idrottsgalan. Nyhetsrapporteringen har det senaste dygnet nästan helt dominerats av Kobe Bryants tragiska död, där även en 13-årig dotter fanns med bland de nio dödsoffren.
Sörenstam träffade Bryant och han gjorde ett stort intryck. Dödsolyckan är smärtsam att ta in.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Vi satt på planet och fick något meddelande och jag trodde att det var ett skämt, ”det kan ju inte stämma” sade vi men när vi landade i New York fick vi veta sanningen. Det är väldigt tragiskt. Jag tänker på hans familj och hans vänner och alla som varit med honom. Det var under så tråkiga omständigheter, säger en samlad Sörenstam.
”Han hade hittat ett nytt kapitel i sitt liv”
Bryant var en välkänd idrottsman över hela världen men extra stor i idrottstokiga USA.
– Det är svårt att beskriva hur stor han var i USA. Jag bor ju i USA och har följt honom och vet att många i Sverige är superintresserade av basket och har följt honom. Han var ju mer än bara basket, han var ju en världsstjärna och stor över allt, stor i Kina. De fyra sista åren har han jobbat mycket i Los Angeles med tjejbasket där hans döttrar var aktiva men även i kommunen och gjort mycket för hemlösa och hittat ett nytt kapitel i sitt liv, säger Sörenstam.
”Det är tomt utan honom”
Sörenstam tänker efter ett extra ögonblick för att ta in hur Bryants död påverkat.
– Det känns så tomt och så overkligt på något sätt att det kan hända så snabbt. Det spelar egentligen ingen roll vad man har gjort, till slut handlar det bara om familj och vänner. Jag vet att världen sörjer och det är tomt utan honom när jag tänker efter för han var ju så otroligt stor inom basketen. Det är som sagt tragiskt, reflekterar hon.
Vad pratade du och Kobe om?
– Vi pratade om hur man ska nå vissa mål, att kunna sätta ribban högt, jobba lite extra. Han var ju väldigt känd för att jobba extra hårt. Han var uppe tidigt på mornarna och tränade och även sent på kvällarna. Han gav allt och var lite speciell på det sättet. På slutet accepterades han som en lagkompis, han var ju en ensamvarg i början. Han ville verkligen testa gränserna. Han var väldigt inspirerande, minns Sörenstam.
