Eriksson, 30, har varit med ett bra tag, trots sin relativt unga ålder.

Redan i Sotji fick han sin första olympiska medalj – och det utan att förta sig på isen. Eriksson var reserv i Niklas Edins bronslag, precis som han var fyra år tidigare i Vancouver.

– Jag hade turen att få komma med som 18-åring. Då hade jag väl inte ens hunnit spela ett junior-VM, säger han.

Reservens roll är mer än att sitta på läktaren och vara beredd på ett inhopp. I uppdraget ingår att dagligen testa stenarna och konditionen på isen, plus analys av motståndare och en hel del annat.

Den biten skötte Daniel Magnusson i Peking – och även han fick förstås en guldmedalj.

Fick en nyckelroll

När Edin ombildade sitt lag fick Oskar Eriksson en nyckelroll. Han var med om den bittra finalförlusten mot USA i Pyeongchang för fyra år sedan.

En motgång som sporrade Edin att fortsätta – och Eriksson att fortsätta sin målmedvetna satsning. Tillsammans med Rasmus Wranå och Christoffer Sundgren bestämde sig kvartetten att ge de olympiska spelen en chans till i jakten på det guld som saknades.

För Eriksson började OS tidigt. Han gick in i mixedcurlingen tillsammans med Almida de Val redan två dagar före invigningen. Efter en tveksam start tog duon brons – Eriksson tredje olympiska medalj.

Segern mot Kanada i semifinalen garanterade en till – den 22:a på tre över tre veckor.

– Det är helt fantastiskt att den fjärde medaljen blev ett guld. Det är extremt skönt att vi lyckades.

”Det tuffar på”

TT: Vad händer för din del framöver?

– Det tuffar på. Vi har inte riktigt sagt vad vi vill göra efter den här säsongen, men det blir en utvärdering och se vad alla vill göra. Just nu vill man bara vinna mer, men mest ska vi njuta av stunden.

TT: Det har aldrig varit uttalat att Peking är slutstationen för laget om det blir guld?

– Nej, det har vi inte sagt något om. Vi får se hur livssituationen är för allihopa. Just nu ser jag en stor chans att vi tuffar på mot framtiden, säger Oskar Eriksson.