De bidrar med nästan hälften av världens damfotbollsspelare och har aldrig varit rankade sämre än världstvåa. Flest VM-titlar, flest OS-titlar. Överlägset störst stjärnor.
Men det där är bara en del av sanningen. Den andra är att världen håller på att komma i kapp. Inget landslag symboliserar det lika tydligt som blågult och ingen match raserar den amerikanska självbilden lika mycket som den där i OS-kvartsfinalen i Brasilien.
– Jag tror det var första gången vi såg ett lag som Sverige – ett väldigt etablerat och erfaret lag – ha taktiken att bara stå på sin egen planhalva. Normalt sett spelar lag som inte har kvalitéerna att matcha oss så, men här var det en världsmakt som hade den taktiken.
Även om det är en förändringsprocess förbundskapten Jill Ellis beskriver finns det bittra undertoner när den amerikanska förbundskaptenen pratar om OS-sortin 2016. Året innan hade hon återställt ordningen – i USA är inte ett VM-guld en bragd, det är som det ska vara – när landet tog sitt första VM-guld på 16 år. Men i OS 2016 åkte de för första gången ur en stor turnering innan semifinalerna.
”Världens bästa klubblag”
Det har i efterhand beskrivits som skälet till den stora förändringen av USA:s spel – inte bara utifrån utan också av förbundskaptenen. Det var ett uppvaknande och tillfrisknande för den amerikanska soccern. Fotbollen har blivit så komplex och sofistikerad att det inte längre räckte med att den överlägset största poolen att välja från. Här behövde landslaget ta nya kliv och anpassa sig till fotbollens nya verklighet.
Inledningen av VM har följt det mönstret och uppenbarligen framkallat det amerikanska självförtroendet. 13–0 mot Thailand av deras ordinarie elva. 5–1 mot Chile av en mer reservbetonade elva, vilket gav backen Ali Krieger luft under vingarna.
– Vi har det bästa laget i världen – och det näst bästa, sade hon till New York Times.
Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson tog vid där Krieger slutade.
– Det är inte bara ett av världens bästa landslag utan också ett av världens bästa klubblag, sade han med en tydlig hänvisning till den amerikanska modellen där spelarna har landslaget som primär arbetsgivare och därmed tränar betydligt oftare och spelar fler matcher ihop än exempelvis Sverige.
Tre poäng betyder ingenting
På så vis är det två skilda världar som möts. Men på något vis är det som att det är två världar som förenas. Som att Sverige är den amerikanska bromsklossen när de försöker slita sig loss i världstoppen och befästa sin ledning som världsetta.
När Jill Ellis, knappa timmen efter Peter Gerhardssons presskonferens, äntrar samma sal på Stade Océane är det som om hon glömt bort allt det där hon berättade om för amerikansk media innan avfärd till VM. Helt plötsligt fanns det viktigare matcher än den där i OS som påverkat hur USA numera spelar och någon väckarklocka nämndes aldrig. På något vis börjar amerikanerna vackla när Blågult står på andra sidan.
Sverige gör något med USA, USA gör något med Sverige. Tre poäng betyder ingenting men här står så mycket mer på spel. Det här blir 90 minuter som kommer forma de här två lagens turneringar.