Hon kände det för första gången 2014 när hon spelade i AIK. Varje gång hon böjde ner huvudet kände hon plötsligt stötar i båda benen.

– Det var som att jag fick elstötar. Idag kan läkarna konstatera att det var MS jag kände då, säger hon.

”Man litar ju på läkare”

En rutinundersökning utfördes men ingenting ovanligt upptäcktes.

– Man litar ju på läkare och som idrottare är man van vid att ha både skador och skavanker. Man lär sig att tänka bort smärtan, säger Lundh.

Och även om den värsta smärtan i benen försvann efter några veckor så blev hon istället väldigt trött.

– Det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var trött ändå. Jag orkade inget annat än att träna.

Hon gick till läkaren upprepade gånger och tog blodprover, men inga fel hittades.

”Sov mig igenom hela VM”

Sommaren 2015 blev hon uttagen i Pia Sundhages trupp för att spela VM i Kanada. Men där blev det aldrig någon speltid.

– Jag sov mig igenom hela VM. Kosse (Kosovare Asllani) kom med kaffe till mig på morgnarna för att hon tyckte att jag var så trött, säger Lundh och fortsätter:

– Det finns inte en kompis som inte kommenterat min trötthet.

Fotbollsresan tog henne från AIK till den norska klubben Lilleström, där hon vann både ligan och cupen 2015. Äventyret fortsatte sedan till Champions League – där Liverpool fick upp ögonen för den svenska talangen.

Kort därefter skrev hon på för den engelska klubben, men tröttheten hängde fortfarande över henne och prestationerna varierade.

– Jag började bli ifrågasatt. Tränaren trodde ju verkligen på mig, men blev irriterad när han upplevde att mina prestationer varierade så mycket. Han tjatade om att det bara satt i mitt huvud. Mitt enda fokus, de flesta dagar, låg ju på att orka hålla mig vaken. Jag orkade ingenting annat.

Till slut valde Emma Lundh att flytta hem till Sverige och den damallsvenska klubben Vittsjö, trots att hon hade ett år kvar på kontraktet med Liverpool.

”Ingen känsel upp till midjan”

I februari i år kulminerade symptomen och Lundh tappade känseln under fötterna.

– Det började vandra uppåt och till slut hade jag nästan ingen känsel upp till midjan. Jag kunde ju knappt ta mig uppför trappan.

Hon ringde läkaren direkt och två veckor senare var diagnosen ställd. 27 år gammal hade hon drabbats av nervsjukdomen multipel skleros.

– Det var ångest. Jag satt i tomma intet och kunde inte förstå vad som hände. Men samtidigt så var det en lättnad. Plötsligt hade jag svar på så många frågor.

– Det fanns dagar när jag grävde ner mig totalt. Dalarna var väldigt djupa. Men jag har verkligen haft tur med vänner och familj som funnits där för mig. Nu får tiden ha sin gång och det är bara att acceptera.

”Jag kände skam”

Forskningen kring MS har tagit stora steg de senaste åren och idag finns det läkemedel som både förebygger attacker av sjukdomen och som kan bromsa utvecklingen av symptom.

– Jag ställde fem miljoner frågor till läkarna och fick bra svar. Nu vet jag varför min kropp reagerar. Man vet aldrig vad som händer i livet och jag kan inte gå runt och oroa mig. Och vem vet, kanske finns det ett botemedel om några år, säger hon och fortsätter:

– Det värsta var att jag kände sådan skam. Det ska man inte, jag vet. Men jag såg ner på mig själv. Så fort jag tittade på mig själv i spegeln så grät jag. Vem är jag nu?

– Jag hoppas inte att någon annan behöver känna så. Det ska ingen behöva.

Hon funderar en stund och fortsätter:

– När jag mådde som jag mådde så blev fotbollen min enda sak i livet att orka fokusera på och det enda som gjorde att jag faktiskt var rätt nöjd med mig själv. Så när jag fick diagnosen var det första jag tänkte att jag var tvungen att sluta spela, det enda jag alltid har kunnat falla tillbaka på.

– Det var nog därför min bild av mig själv förstördes så som den gjorde. Jag var arg på mig själv och min kropp, den som varit mitt redskap för det jag älskar.

”Jag orkade inte berätta”

Även om Vittsjös ledning blev informerade om hennes diagnos så har hon valt att hålla det hemligt för laget. Fram till nu.

–  När man känner sig så liten vill man inte ha fler blickar på sig än sina egna. Jag orkade inte berätta. Orkade inte med frågorna.

– Jag har ju ljugit konstant de här månaderna, men det är först nu när jag landat och accepterat min situation som jag känner att det är värre att ljuga än att berätta.

Framtiden oviss – men ljus

Emma Lundh som, utöver MS, haft problem med en krånglande höft stora delar av året var tillbaka på fotbollsplanen först efter sommaruppehållet.

– I februari kunde jag inte ta mig uppför trapporna och i september spelade jag fotboll igen. Det har gått framåt rätt fort ändå, säger hon.

Efter den här säsongen går kontraktet med Vittsjö ut och vad hon ska göra då vet hon inte.

– Jag tänker mycket på att köra vidare och se hur det går nu när jag får rätt behandling. Att ge fotbollen, som jag älskar, en chans till.

– Det finns mycket jag har velat göra de senaste åren men som jag inte kunnat på grund av tröttheten. Det är först nu jag förstår hur skevt jag har levt. Jag vande mig liksom, trodde att det var så livet skulle vara.

– Men jag vill plugga. Jag älskar att jobba med barn och ungdomar. Jag har energi nu.

Emma Lundh skriver själv om diagnosen i sin blogg.