Det har handlat mycket om laget och sällan om truppens ytterligheter så här långt. Sverige åkte hit med Emil Forsberg som den obestridlige stjärnan. Han skulle vara den, han ville vara den och han duckade aldrig från att vara den. I ett lag som kunnat stänga ner vilken motståndare som helst skulle han sedan vara skillnaden offensivt.

Fram tills i kväll har vi ju mest tänkt att det inte blir så, men att det någonstans kan bli en bra sommar ändå. Nu blev det så och det gör potentialen i den här sommaren gränslös. Han fick lite mer tid än vanligt och gjorde mycket mer av lite till. När det blev flera bra aktioner efter varandra blev han sig själv igen. Och då var han allt det där han skulle vara i teorin – dödsstöten för motståndarna.

För ett mål räckte ju. Så värst farligt var det inte därefter. En naturlig slutforcering som hör till spelet – men sen då? Sen stod ju mest Sverige bara i sina positioner precis som de gjort tidigare. De var betydligt slarvigare i sitt spel med bollen men ändå aldrig nära att bli hotade. Sverige fick ett Schweiz som knappt förlorat på två år att se ut som om de knappt vunnit på två år.

Utöver Forsberg och laget var det här också ett verk av spelaren som kanske var sist in i den här truppen. Och den där platsen på det centrala mittfältet visar ju varför det här landslaget lyckats.

Jakob Johansson var inte aktuell för landslaget när kvalet började. Han slutade som kvalhjälte men blev skadad och missade VM. Då ersattes han av Sebastian Larsson som var en av Sveriges bästa spelare i gruppspelet men avstängd i åttondelsfinalen. Näste man på tur: Gustav Svensson – han som aldrig hade startat en tävlingslandskamp tidigare.

Hans utlandskarriär består knappast av spel i fotbollsmetropoler. Det var Turkiet, Ukraina och Kina innan han drog till USA. Han befinner sig i en liga långt ner i fotbollens hierarki, på en annan planet än stjärnorna här i VM. Ändå uppträdde han som om det var hans vardag. Det fanns inget i hans beslutsfattande som visade minsta tecken på att han inte ska vara här.

Det är något av en myt att det här laget inte kan konkurrera individuellt. När de andra lagen slänger in sina komplementspelare blir nivåskillnaden uppenbar. När Sverige gör det händer inte särskilt mycket, tack vare Janne Anderssons närmast unika förmåga att få spelarna att förstå respektive roll och spelarnas förmåga att ta till sig taktiken.

När matcherna nu avlöser varandra och den fysiska statusen är långt ifrån hundraprocentig kan det vara det här som är skillnaden mellan medalj och inte.