Så kom den då, dagen när nr 17, Caroline Seger, berättade att hon avslutar sin landslagskarriär. Det blev 240 landskamper. 241, om hon spelar mot Spanien på tisdag. Överlägset flest i svensk fotbollshistoria. Och hon är ensam i blågult om att ha spelat i fem VM. Jag fick som reporter följa henne på plats under samtliga.
När Caroline Seger efter VM 2019, för andra gången, tog emot Diamantbollen, lyfte hon som så ofta laget före sig själv. Och att det kanske allra finaste var att landslaget nu blivit idoler för en hel generation av både pojkar och flickor. Det gick rakt in i hjärtat när hon också sa:
Jag vet att det finns förhoppningar att jag ska hålla ett brandtal. Sätta ner foten och använda min plattform på bästa möjliga sätt. Men för en gångs skull ska jag bara njuta och låta det här vara fotbollsspelaren Caroline Segers stund.
Sen landslagsdebuten 2005 har Caroline Seger vuxit som ledare, både på och utanför planen. Hon har blivit en av fotbollens största förebilder. Med hundra procent passion och inkluderande grundvärderingar har hon gjort skillnad på riktigt. Nu och för alla som kommer efter.
Jag har på nära håll fått följa den skickligaste av spelare och den största av ledare. Vi har ständigt sett henne peppa sina lagkamrater. Även i egen motgång, som efter den missade straffen i OS-finalen.
– Jag vill att de ska känna så, att de ska prata i de termerna, för då betyder det att jag har gjort mitt jobb rätt, sa Seger i vårt sista VM-snack.
Och så tydligt laget visade sin uppskattning när de såg till att det var hon som gick först upp på VM-podiet i Australien för att ta emot bronsmedaljerna. Trots att hon själv inte spelade då, detta år av bakslag med skador.
S som i stolthet. Det hoppas jag att hon nu tar med sig vidare efter alla trogna och helhjärtade år i fotbollens tjänst. På och utanför planen. S som i Seger. Caroline Seger. Sveriges mesta landslagsspelare.
”Ta vara på tiden” – de livsorden har hon visat i handling. Måtte svensk fotboll nu ta vara på henne.