Studien genomfördes av två forskare anställda på World Atheltics, det vill säga internationella friidrottsförbundet, och publicerades i vetenskapliga tidskriften BJSM 2017.
Att rättelsen, som publicerades nu i augusti, skapar sådan uppståndelse beror på det kontroversiella regelverk som World Athletics införde 2019 som säger att en kvinnlig löpare som tävlar på distanser från 400 meter och upp till en engelsk mil (1609 meter), inte får ha mer än fem nanomol testosteron per liter blod i kroppen under sex månader innan tävling.
I rättelsen som nu har publicerats, backar forskarna från vad de slog fast 2017. De skriver att studien var utforskande och på en lägre bevisnivå och att det kan ha varit “vilseledande att antyda ett orsakssamband”.
Studien från 2017 – det här handlar rättelsen om:
Roger Pielke, professor i statsvetenskap på University of Colorado, har länge öppet ifrågasatt både studien och regelverket och var ett av Caster Semenyas expertvittnen under rättegången i Cas, idrottens skiljedomstol, 2019.
– Folk kan ha olika åsikter om individer med DSD* och det får man acceptera, men vad vi inte kan tillåta är att World Athletics fortsätter hänvisa till forskning som inte håller måttet. För mig är det respektlöst, eftersom det här har fått så stora konsekvenser för kvinnliga friidrottare, säger han.
World Athletics nämner mycket riktigt fortfarande studien från 2017 i den frågor-och-svar som publicerades på förbundets hemsida i samband med att testosteron-regelverket infördes i maj 2019.
Åsikterna om rättelsens betydelse går isär
Men alla forskare delar inte bilden Roger Pielke målar upp. Angelica Lindén Hirschberg, professor på Karolinska Institutet, säger till SVT Sport att studiens rättelse inte förändrar något i praktiken då det finns annan forskning som visar på samma resultat.
Har hon en poäng?
– Jag tycker inte det. För de studier hon hänvisar till är teoretiska och väldigt generella. Jag ifrågasätter inte att testosteron har en påverkan på muskelmassa och uthållighet, men det är enbart 2017-studien som har tittat på prestationer från världsmästerskap. Den enda anledningen att vissa löpgrenar är reglerade beror på studien från 2017, säger Roger Pielke.
World Athletics har i ett formellt uttalande efter rättelsen sagt att kritiken av studien inte är ny, och att det finns annan erkänd forskning som pekar på samma resultat, det rapporterar The Telegraph.
*DSD står för Disorder of sex development, vilket på svenska kan översättas till avvikande utveckling av de inre eller yttre könsorganen.
Testosterondebatten inom friidrotten – detta har hänt
Redan 2011 införde World Atheltics, internationella friidrottsförbundet, en första testosterongräns för kvinnor som är hyperandrogyna, det vill säga har naturligt höga testosteronnivåer.
2015 stoppades regeln efter att indiska sprintern Dutee Chand överklagade till Cas, idrottens skiljedomstol. Cas gick då alltså på Dutee Chands linje och menade att det inte fanns tillräckligt med bevis för att kvinnor med naturligt höga testosteronvärden hade en tävlingsfördel.
2017 kom den omdiskuterade studien som genomfördes av World Athletics och analyserade 2 127 blodprover från friidrottare som deltog på VM 2011 och 2013. Studien slog fast att kvinnor med höga testosteronnivåer har en signifikant tävlingsfördel i grenarna 400 meter, 400 meter häck, 800 meter, slägga och stavhopp.
I rättelsen som nu har publicerats, backar forskarna från vad de slog fast 2017. De skriver att studien var utforskande och på en lägre bevisnivå och att det kan ha varit “vilseledande att antyda ett orsakssamband”.
Regelverket som just nu gäller trädde i kraft i maj 2019 och har stoppat flera friidrottsstjärnor som är hyperandrogena från att tävla i löpgrenar mellan 400 meter och en engelsk mil, om de inte medicinerar ner sina naturligt höga hormonvärden.
Mest kända exemplet är tidigare olympiska mästarinnan på 800 meter Caster Semenya, som misslyckades med att kvala in till sommarens OS i Tokyo på den för henne godkända distansen 5 000 meter.
Caster Semenyas fall togs upp i idrottens skiljedomstol, Cas, 2019. Domstolen valde att gå på friidrottsförbundets linje, men skrev i sin slutplädering att de finner regelverket diskriminerande, men att “diskrimineringen i det här fallet är nödvändig”.
Tillsammans med sina advokater slåss Caster Semenya fortfarande för sin rätt att tävla på 800 meter. Hennes fall är överklagat till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i franska Strasbourg, men det är ännu oklart om domstolen tar sig an fallet eller inte.
Semenyas advokater har öppnat för att använda rättelsen av 2017-studien som en del av sitt försvar vid en eventuell rättegång.
