Inom världseliten i konditionsidrotter som långdistanslöpning och längdskidor är det vanligt med träningsläger på hög höjd. Anledningen är att luften där är syrefattig, vilket gör att kroppen naturligt producerar fler röda blodkroppar. Dessa transporterar syre till cellerna, så att kroppen orkar mer.
En del av kroppens sätt att producera mer syre är att bilda hormonet erytropoetin, som är mer känt under namnet epo.
”Naturlig dopning”
Epo går även att injicera på medicinsk väg, och om man tillför det på det sättet klassas det som dopning. Det var just epo-dopning som skapade stora rubriker i slutet av 90- och början av 00-talet, när bland annat skidåkaren Johann Mühlegg och cyklisten Lance Armstrong avslöjades som fuskare.
Träning på hög höjd, i syfte att på naturlig väg tillverka hormonet i kroppen, brukar därför av en del kallas för naturlig dopning, men är fullt tillåtet.
Tre saker ur granskningen ”Idrottens gränsland”:
”Då ingår det”
Och helt nödvändigt, för att bli bäst i världen. Det anser i alla fall Mo Farah, som både 2012 och 2016 tog OS-guld på såväl 5 000 som 10 000 meter.
– Om du vill bli bäst, och ha en chans mot de bästa i världen, då ingår det att bege dig till hög höjd uppe i bergen där det finns mindre syre. Man tränar hårt där, sedan åker man ner till havsnivå, och då springer man bättre, säger han i Uppdrag Granskning och SVT Sports serie ”Idrottens Gränsland”.
Är det möjligt att bli en världsklasslöpare på långdistans utan att tillbringa mycket tid på hög höjd?
– Det är svårt. Du kan bli en klasslöpare, men om du vill bli bäst av de bästa och utmana de killarna... Om de är uppe i bergen och tränar där det är mindre syre, och du tränar på havsnivå och ni sedan ställer er sida vid sida. Då är det stor skillnad mot killarna som är vana vid mindre luft och har pushat sig själva längre.
– Talang kan ta dig en bra bit, men du måste gå den extra milen.
