Resmålet är detsamma men vägen dit alltså betydligt krokigare för snart 25-åriga Nicolina Pernheim. Att vara blind kan vara en nog så tuff utmaning i vardagslivet. Att sen föra över det på en karriär som kampsportare får många att häpna. För henne själv är det inga konstigheter, inte ens att möta seende landslagstjejer.
– Det är tufft att träna tillsammans med dom, men det utvecklar mig mycket. Jag behöver verkligen det. Jättebra att jag fick bli inbjuden.
Rio de Janeiro-resan i september blir hennes tredje Paralympics. Debuten skedde i Peking 2008 som 17-åring där hon fick gå en bronsmatch. I London fyra år senare blev det en förlust direkt. Nu hoppas hon på något mer.
– Jag känner ju att jag har utvecklats hela tiden, samtidigt så har också konkurrensen blivit tuffare, säger Nicolina när SVT Sport möter henne på Bosön utanför Stockholm och årets kanske viktigaste läger.
SM-brons mot seende
Hon och nya ledsagaren Evelina Svenningsson, Halmstad (själv NM-medaljör för seende) har fått plats med det svenska judolandslaget som kör finslipning inför sin Rioresa tidigare i sommar. Det är fullspäckat med pass, både löpning, styrka och mycket matträning, men inget som får Pernheim att ducka. Det här är en gyllene chans att skaffa hårdhet och teknik inför kommande matcher mot konkurrenter som har upp till tio procents syn. Själv alltså blind sedan födseln.
I kampmomentet så är Nicolina Pernheim häpnadsväckande skicklig. Reglerna tillåter att hon som blind får börja med grepp om motståndarens judojacka, även i matcher mot seende och väl där läser hon snabbt av vad som sker och hanterar balans. Det har till och med räckt till ett SM-brons mot seende 2014, på samma prispall som OS-klara Mia Hermansson som den här veckan agerar sparring.
– Alltså, Nicolina är stenhård. Det är nästan jobbigare att köra med henne än med de andra tjejerna. Det känns som att hon bara kör och kör. Det finns inget stopp, när det har blivit ett kast så stor hon där och är lika stark som vanligt.
Enda blinda tjej i klassen
Som blind är Nicolina bäst i världen, men får i väntan på en egen klass stå ut med ett orättvist tävlingsmotstånd. Hon kan ändå, i sina bästa stunder, utmana alla i Paralympics och har i karriären samlat på sig tre EM-guld. En svenska som lär av sina misstag.
På senaste GP-tävlingen i England föll hon mot en sydkoreanska, en motståndare som plockade fram en helt ny och oväntad teknik. Nicolina tog till sig, de båda tränade ihop på det efterföljande lägret och plötsligt stod hon som vinnare.
– Det känns bra. Jag är i bra form och tränar galet mycket. Det ska bli kul med Rio,
– Jag är van att köra mot de som ser bättre än mig. Jag är den enda som har kvalat in som är klassad B1 (Blind 1) så det är klart att dom har ett försprång.
Känns det inte orättvist?
– Det är klart det gör, men jag kan ju besegra seende så då är det klart jag kan besegra mina motståndare också.