Förra sommaren kom hon till VM i Ungern som världsmästare och slutade tia. Men bragden var att ens ta sig dit och sitta i kanoten.​

Bara några månader tidigare var det osäkert om Helene Ripa ens skulle kunna leva ett normalt, aktivt liv igen sedan hon tvingats steloperera nacken på grund av ett allvarligt diskbråck.​

Ripa var fast besluten att kvala in till sommarens Paralympics i Tokyo.

Men så kom corona och sköt fram mästerskapet. Ripa blev tvungen att bestämma sig: ”Orkar jag med ett år till av förberedelser?”​

– Det var ganska naturligt att jag skulle fortsätta och köra ett år till. Bakgrunden till att det var ett ganska enkelt beslut trots allt var att jag kommit tillbaka från nackoperationen i mars förra året och ville ge mig själv chansen att göra ett år till och visa mig själv och mina konkurrenter att jag var någonting att räkna med. ​

​Kvalar i maj​

I torpet utanför Sunne i Värmland blandar Helene Ripa nu semester med träning. I slutet av augusti väntar SM i Hofors och – om pandemin tillåter – världscup i september och EM månaden efter.​

Men det är i maj nästa år som det verkligen gäller. Då måste OS-platsen knipas om den målsättning som drivit henne de senaste åren ska kunna uppfyllas.​ Att för andra gången i karriären ta medalj på Paralympics, sju år efter den första som kom på skidor i Sotji 2014.​

– Jag tror att mina chanser är bra. Det finns fortfarande fyra platser kvar att slåss om och jag är inställd på att ta en av dem.  Jag hoppas på ett riktigt bra år med bra träning och gärna lite tävlande. Då tror jag att mina chanser är väldigt bra, säger Helene Ripa.​