Annie Seel debuterade i Dakarrallyt redan för 20 år sedan och vann då MC-klassen i debuten. Och på lördagen firade hon med att göra sin tionde start i tävlingen. Den här gången i ett helkvinnligt team.
Seel och Anett Fischer hamnade mitt i smeten i placeringar när det var färdigåkt i prologen. Ekipaget slutade på 110:e plats, totalt 159 ekipage gick i mål.
Hon tävlar i en mansdominerad sport. Och Seel berättar om sin syn på att vara kvinna i Dakarrallyt.
– Jag har hållit på så länge. När jag började var jag ganska ensam i världens hårdaste tävlingar. Nu finns det fler tjejer. Och vissa kör mixat med manliga kartläsare. Men jag har själva mekat så himla mycket med bilen så att jag har rutinen, både som mekaniker och förare. Men det finns definitivt plats för fler.
Dakarprinsessan
Tjugo år är en lång tid. Under två decennier har Seel hunnit samla på sig alla möjliga typer av minnen. Och en höftoperation kunde hindrat henne från en tionde start.
– För 2,5 år sedan så hade jag problem med en ledkula. Då ville man såga bort ledbenet vilket skulle innebära slutet. Och den pensionärsoperationen var jag inte redo för. Så jag åkte utomlands och genomgick en operation där de bytte ledytan och fick en fungerande höft igen.
Och ett år senare är hon mer än redo för Dakarrallyt. Apropå minnen har det blivit en katalog med sådana för kvinnan som har smeknamnet ”Dakarprinsessan” – ett smeknamn som gjort för en pionjär som har tävlat bakom bilratten men även manövrerat en motorcykel i Dakar.
– Det är de jävligaste tävlingarna man minns mest. Det var min debut i Dakarrallyt. Jag körde med bruten hand, körde sönder kopplingen och fick sova i öknen, det var regnstorm. Det var fruktansvärt. Och jag kom i mål trots allt. Och vann min klass.
Tävlingarna fortsätter på nyårsdagen med en 603 kilometer lång etapp.