När Sverige spelade U21-final senast, 1992, avgjordes drabbningen mot Italien i ett möte borta, i Ferrara och ett hemma, på Värendsvallen i Växjö.

– Vi hade svårt mot dem på bortaplan. Det var mycket folk, en prövning för de unga grabbarna. 2–0 var inte mycket att säga om. Men vi visste att om vi hade en bra dag kunde vi ta dem. Det var ju anspänt den avgörande matchen hemma. Hade vi bara släppt in ett mål borta så kanske ... men ett mål räckte ju inte, minns Nisse Andersson.

Han hade ett bra lag med spelare som Joachim Björklund, Niclas Alexandersson och Håkan Mild. Spelare som senare blev A-lagsspelare. Andersson minns dock Johnny Rödlund som den stora stjärnan.

Precis som dagens U21-lag hade Anderssons lag inställningen att det just handlar om ett lag.

– Vi var kanske inte lika tekniska och snabba, utvecklingen går ju framåt hela tiden. Men den svenska modellen, att jobba för varann som är ett svenskt adelsmärke, det håller ännu.

Vad säger du om dagens U21-lag?

– Det är imponerande. Framför allt kul att vi har försvarsspelare igen, som vi har saknat i allsvenskan och i A-laget de senaste 5-6 åren. Det är ju det vi byggt landslag i Sverige på. Nu är vi bra åt båda håll.

– U21 var ju inte så upphaussat som nu. Det var väl mest lokalbor, släkt till och tränare för spelarna som var på plats. Utomlands var det ju mycket större.