Den hållbara utsläppsnivån enligt vetenskapen ligger i intervallet 0,7-1,5 ton koldioxid per person och år. Att nå det målet är idag helt omöjligt för den som har hela världen som sin arbetsplats. Vinteridrottare på elitnivå är sådana människor. Punkt.
Elitidrottare gör mycket av det mesta. De reser mycket, de äter mycket, de sliter ut kläder fort, de uppdaterar sin utrustning varje år. De som det går riktigt bra för tjänar en hel del pengar som de investerar i något som också växer och förbrukar resurser.
Hållbarhet är komplicerat. Svårdefinierat. Utmaningarna mänskligheten står inför är stora. Vad kan man förvänta sig av idrottarna?
Att kräva att Hanna Öberg ska åka tåg runt om i världen är inte rimligt. När tiondelar avgör kan man inte offra dagar på ett tåg samtidigt som konkurrenterna tränar. Det går inte att kompromissa när konkurrensen är hård. Då blir det inga medaljer.
Men någonstans måste man ju börja. Och det har flera redan gjort! Både Charlotte Kalla och Hanna Öberg har gått ut med att de ökar andelen vegetariskt i kosten. Alpina landslaget har tagit täten bland landslagen med sin målsättning att minska sina utsläpp med 50% till år 2022. Det är en utveckling som ingen såg för bara några år sedan och en stark signal till resten av samhället.
Kanske beror idrottarnas initiativ på att de verkligen insett vikten av att ha någon snö att åka skidor på. Risken är uppenbar att det blir svårare om vi fortsätter som tidigare.
Flera av de klassiska tävlingsorterna i skidskytte blir utan vinter vid ytterligare en grads uppvärmning. Under perioden 1961–1990 var medeltemperaturen -0,5°C i Oberhof och -0,8°C i Ruhpolding under januari månad. En grad till och vips förvandlas snön till regn. Där kan vi vara om bara två decennier.