När Elvira Öberg summerar första säsongen som senior kan hon räkna in ett OS-guld i stafett, två OS-silver och åtta individuella pallplatser i världscupen, varar två segrar.
– Det är en ny grej, att vara lite av en stjärna när man åker runt på cirkusen. Det är ju häftigt att tänka på. Jag har ju verkligen sett upp till alla personer som varit där tidigare, och nu är jag en av dem, säger 23-åringen till SVT Sport.
Hon har klivit ur storasyster Hanna Öbergs skugga, och med det följer ett nytt ansvar, menar hon.
– Jag vill vara en bra förebild i det hela och inspirera andra. Så det är mycket nytt, men jag försöker vara mig själv i så många situationer som möjligt. Det tror jag är en nyckel för att det ska ta så lite energi som möjligt också.
”Höll inte ens på att komma in på skidgymnasiet”
Det Öberg framför allt vill förmedla till sina yngre kolleger är vikten av att vara lugn och trygg i sig själv, att det inte bara är medaljerna som räknas. Och att allting är möjligt.
– Jag höll ju inte ens på att komma in på skidgymnasiet när jag skulle börja där. Men nu sitter jag här idag. Mycket kan hända, säger hon.
– Jag kom in på skidgymnasiet för att en annan tjej tackade nej.
Hade du suttit här idag annars?
– Förmodligen inte.
Vad tänker du om de små marginalerna?
– Det är ju nästan tillfälligheter liksom. Det är ju helt sjukt när man tänker på det. Jag var ju inte så bra som ung junior, så det var ju ingen självklarhet att jag skulle satsa på skidskyttet. Jag tyckte ju att det var kul, men det var ingen självklarhet att börja skidgymnasium. Det är jag ju idag väldigt glad att jag gjorde, att jag gav det en chans. Det är tillfälligheter och det är små marginaler och små val som kan göra stor skillnad.
Hur stor inverkan hade det att du faktiskt hade en storasyster som verkligen var någon att se upp till i det läget?
– Det är klart att det spelade in. Men även mamma och pappa tyckte ju att ”söka kan man ju alltid göra”. Sedan när jag väl till slut kom in efter många och men sa mamma ”du kan ju testa ett år i alla fall, du kan ju alltid komma hem igen. Du har ju inget att förlora på det här”. Då gjorde jag det, och jag blev ju kvar.
