Doktoranden Anna Qvarfordt har jobbat i fem år med en enkät till 261 elitidrottare från 51 länder, inom de fyra idrotterna skidåkning, friidrott, volleyboll och basket. Temat är antidopning, eller snarare utövarnas egna uppfattningar om hur detta arbete utförs. Av idrottarna i avhandlingen anser hela 58 procent att fuskare fortfarande kan komma undan.
– Om man misstror att det här genomförs på ett effektivt sätt, så kanske det också urholkar förtroendet för systemet.
Man kanske börjar fuska själv?
– Ja, det kan ju bli så i förlängningen, man kan misstänka det, säger Anna Qvarfordt.
Svår vistelserapportering
Många idrottare har klagat över att de måste uppge var de befinner sig, dag för dag, timme för timme. Den svenska löparen Meraf Bahta avstod i somras 5000 meter på EM, eftersom hon riskerade avstängning efter sin tredje anmärkning i denna vistelserapportering.
I undersökningen anser 44 procent att vistelserapporteringen inte är likvärdig globalt, och hela 70 procent att medicinska dispenser inte är likvärdiga globalt, till exempel för skidåkningens berömda astmamediciner.
– Det är också ett problem med teknologi för vissa utövare. Man rapporterar att man inte har tillgång till datorer eller internetuppkoppling, vilket oftast krävs för att ändra sin vistelserapportering.
En global ojämlikhet inom idrotten?
– Ja, det skulle jag säga.
”Måste ta hänsyn till utövarna”
De flesta i undersökningen är positiva till den globala jakten på fuskarna, många vill till och med ha högre straff. Men kärnan i kritiken är idrottarens svårighet att förbli en människa med integritet, mitt i satsningen.
– Ungefär 50 procent säger att man känner sig obehaglig till mods när man ska göra en urinprovstagning. Fler kvinnor än män.
– Jag tror att man måste ta hänsyn till utövarnas perspektiv och deras syn på det här området, i mycket större utsträckning än idag, för att det ska vara långsiktigt legitimt, säger Anna Qvarfordt.