Den 16 september är den internationella dagen för bevarandet av ozonlagret. 2016 är det 27 år sedan Montrealprotokollet skrevs på. Protokollet handlar om avveckling och begränsning av användning av olika ämnen som skadar ozonskiktet.
Ozonhålet över Antarktis är på gång
Varje år under september och oktober börjar ozonhålet över Antarktis att breda ut sig. Under den senaste veckan kan man konstatera att året ozonhålssäsong har inletts eftersom hålet har börjat växa. Hur omfattande hålet kommer bli i år är ännu för tidigt att säga eftersom maximumet brukar vara i slutet av september eller början av oktober.
Ozonhålets utveckling dag för dag kan man följa via Tropospheric Emission Monitoring Internet Service.
Ozonhålet över Antarktis dok upp i slutet av 1970-talet som en följd av våra utsläpp av klor-fluor-karboner (CFC), även kända som freoner. Detta användes tidigare flitigt som drivgas till sprayburkar och som köldmedel till kylar och frysar bland annat.
Ozonhålet är inte ett hål på så sätt att ozon har försvunnit utan en mycket kraftig förtunning har inträffat. Man brukar definiera ozonhål som att mängden ozon understiger 220 DU (Dobsonenheter är en måttenhet som anger ozonlagrets tjocklek i atmosfären)
Även en ökad växthuseffekt kan påverka nedbrytningen av ozonskiktet. När temperaturen vid marken blir högre sjunker samtidigt temperaturen i högre luftlager (stratosfären) där ozonlagret finns.
De låga temperaturerna gynnar uppkomsten av så kallade polarstratosfäriska moln. Dessa kallas även Pärlemormoln och bildas i stratosfären i polartrakterna på en höjd av 15 -25000 meter över havet då vatten, salpetersyra och svavelsyra fryser vid mycket låga temperaturer. De kemiska reaktioner som bryter ner ozon kan ske snabbt på ytan av dessa molnpartiklar så därför har dessa moln en aktiv roll i bildandet av ozonhålet över Antarktis varje vår (höst på våra breddgrader).
Framtiden ser dock positiv ut för det Antarktiska ozonhålet. Enligt beräkningar kommer ozonskiktet att återhämta sig på längre sikt, dvs mot slutet av innevarande sekel. Det innebär att ozonhålen över Antarktis kommer bli alltmer sällsynta för att till slut upphöra. Detta beror på att vi genom gemensamma ansträngningar i världen har lyckats avveckla de ämnen som bryter ner ozon, men det kräver också att vi i framtiden fortsätter det arbetet.