”Elefanten i rummet”, det vill säga den tidigare Decemberöverenskommelsen (DÖ) som ingen tidigare skulle kritisera internt, har naturligtvis en stor skuld i att M under lång tid tappat i snart sagt varje opinionsmätning.
Men det är inte så enkelt.
LÄS MER: Anna Kinberg Batra om tappet
Den större förklaringen till misstron bland väljarna står att finna i den oundgängliga konsekvensen av en politisk triangulering.
Inför valet 2006 antog den nya moderatledningen en taktik som innebar att närma sig väljarna med ett anpassat budskap snarlikt huvudmotståndarens bästa gren.
I detta fall jobblinjen utifrån att nya M också var det nya arbetarpartiet.
Gott så, men för att uppnå den fulla trianguleringseffekten måste en hel del tidigare heliga, moderata kor relativt skoningslöst slaktas på framgångens altare.
M såg nu ett värnande av en rigid Las och tvingande kollektivavtal, en minimalt reglerad migrationspolitik, kraftig nedbantning av försvaret och inget tal om medlemskap i Nato, med mera, som närmast självklara nya moderata positioner.
Näringslivet beskrevs som ett särintresse, men det talades inte lika mycket om detta vad gällde fackets inflytande.
Det gick så långt att den PR-erfarne partisekreterare Schlingmann visste att berätta hur en ny moderat skulle klä sig för att i någon mening inte skilja ut sig från den traditionella föreställningen av en socialdemokrats uppenbarelse.
Valet vanns med drygt 30 procent av väljarstöd.
Men sämre gick det i valet 2010 och riktigt dåligt i valet 2014, så att regeringsmakten gick förlorad. Ett försök att kompensera detta med DÖ visade sig så småningom helt galet.
LÄS MER: Ras för Moderaterna
Men detta deklarerades av den nya partiledningen som tillträtt den 10 januari 2015 först drygt två år senare. Dessförinnan hade dock priset för den långsiktigt äventyrliga trianguleringstaktiken tvingats till att påbörjas avbetalas.
Nu skulle M gå med i Nato och kraftfullt satsa på att bygga ut försvaret samt återaktivera värnplikten som tidigare lagts i malpåse, rejält reformera arbetsmarknaden, förespråka en strikt reglerad invandring och, så till slut, förespråka en gemensam alliansbudget som kan påräkna SD stöd i riksdagen så snart det bara möjligt var.
Men att försöka sätta tillbaka huvudet på tidigare halshuggna är ett åtagande som medför betydande risker att lyckas.
I klartext, även om ovan relaterade återtagande av mera klassiska moderata positioner, och ytterligare sådana kloka förslag nu har lagts fram av partiledningen, så har mycket av trovärdigheten av en stabil politisk avsändare att lita på gått förlorad!
Osäkerheten i väljarkåren kring vad nästa moderata utspel ska leda till är uppenbar. Är beskedet en reell förnyelse av den moderata politiken eller huvudsakligen en återgång till tidigare kända och erkända M-positioner?
Ingen vet säkert förrän partiledaren uttalat sig. Övriga moderata röster har tystnat i avvaktan på att ledaren tar ställning. Detta lockar inte väljare, det skrämmer bort dem.
För att M ska kunna återta trovärdigheten i väljarnas ögon, krävs att man i varje ny sakpolitisk fråga att ta ställning till har en moderat ”ryggmärgsreflex” som tillåts bottna i vår liberal-konservativa värdegrund.
För att vara ett framgångsrikt parti i väljarkåren och därmed i opinionen, så ska i princip alla som företräder moderaterna våga uttala ett ställningstagande i en sakfråga där den ideologiska kompassen får vara vägledande för beslut.
Inte räddhågset invänta ledarens besked av osäkerhet om den ideologiska kompassen följs eller inte i samband med ett nytt politiskt utspel.
Genomförs detta konsekvent, så kan M lämna trianguleringshysterin bakom sig, återgå till en fast kurs framåt som medför ett trovärdigt budskap där ingen ska vara tveksam på vart den moderata strategin för att nå ett långsiktigt mål för vår samhällsutveckling är på väg.
Men det brådskar att komma till denna insikt!
