Karin Alfredsson arbetade på Aftonbladet under det sena 1970-talet och är medproducent till dokumentären. Enligt henne var Aftonbladet en kreativ arbetsplats – men även en redaktion där mellanölet såldes i automaterna, fylla accepterades och sexuella trakasserier tillhörde vardagen.

Män tog sig friheter, tafsade och tryckte ned sina kvinnliga kollegor. Knappt en fjärdedel av de som då jobbade på Aftonbladet var kvinnor, många var unga och nästan alla var utsatta.  

– Man kunde bli inträngd i ett hörn av en kollega som tyckte att man skulle gå med honom någonstans. När man inte ville fick man höra att man inte hade någon humor, säger Karin Alfredsson.

– De flesta av oss tänkte att det är väl så här det ska vara. Det är så här att jobba på en tidning, man får passa sig. 

Dokumentet blev en chock

1978 började Anette Kullenberg på Aftonbladet. Hon ansåg att situationen för tidningens kvinnor var hemsk och samlade därför sin kvinnliga kollegor. Genom en rad möten samlade de berättelserna om trakasserier i ett dokument.

– När vi läste rapporterna kände vi att det måste spridas, det här måste våra manliga kollegor läsa.

En morgon placerades dokumentet, utan förvarning, på vartenda skrivbord på Aftonbladet.  

– Många av de män som inte var utpekade blev förskräckta över hur den jargong, som de också var delaktiga i, uppfattades, säger Karin Alfredsson.

– De som var värst var tystast. Men det gjordes ett radioprogram om dokumentet där några av männen tog bladet från munnen.

Vad sa de då?

– Att tjejerna har den plats på redaktionen som de förtjänar.  

”Vi gick på myten om oss själva”

I den kommande dokumentärfilmen medverkar bland andra Sven Melander. Han arbetade på Aftonbladet under 1970-talet och vittnar om hur kulturen såg ut då.

– Vi hade ju klara vänstersympatier, de flesta av oss som jobbade där. I den vänsterideologin finns något sorts element av att ”vi är progressiva”, säger Sven Melander.

– Vi trodde att vi var jävligt mycket bättre än vi var. Skrapar du på den ytan så var vi sexistiska, förtryckande och oseende. Det tror jag faktiskt att vi var. Vi gick på myten om oss själva.     

En kvinnoredaktion

Dokumentet fick ett stort genomslag i andra medier, och enligt Karin Alfredsson bidrog det till förändring.

– Vi fick en kvinnoredaktion. Det togs på allvar och användes klokt kommersiellt, man insåg att tidningen hade varit för dålig på att vända sig till kvinnliga läsare.

I och med den nya kvinnoredaktionen började Aftonbladet att skriva mer om vardagsfrågor som skola och dagis, ämnen som enligt Karin Alfredsson är självklara idag.    

Däremot tog det ett tag innan den spritdoftande grabbkulturen tappade mark.

Karin Alfredsson kan inte minnas om det verkligen kom någon uppmaning från ledningen om bättring, men med åren blev det en uppstädning av jargongen och toleransen mot alkohol på jobbet försvann.  

”Delar av jargongen är tillbaka”

Karin Alfredsson ser en del skillnader jämfört med hur det är på redaktioner idag. Alkohol accepteras inte på samma sätt och det finns kvinnor på chefspositioner. Samtidigt är det en tuffare arbetsmarknad idag: många har otrygga anställningar.

När de började göra dokumentärfilmen om dokumentet så trodde de att deras upplevelser tillhörde historien, men #metoo har förändrat mycket. 

– Då tyckte vi att våra berättelser var unika, men nu regnar liknande berättelser in. Det är lika illa på väldigt många områden.

– Jag tror definitivt att vi förändrade tidningens innehåll och städade upp både jargongen och spritkulturen. Sen är det väldigt beklämmande att se att åtminstone delar av jargongen är tillbaka.