”Glöm mig”. Så skrev Lisette Schulman till Alex Schulman efter att sonen hade konfronterat henne med hennes drickande. Det är också titeln på hans senaste bok, som är en uppväxtskildring och ett försök till försoning med moderns alkoholism. Lisette Schulman vägrade i trettio år erkänna att hon hade problem, ville inte prata om dem. Att pränta ned minnena har ibland känts som att förråda henne, berättar Alex Schulman.
– Jag stod i en kyrka för någon månad sedan och pratade om boken. Efter en stund var det en tant som reste sig från tredje bänkraden, pekade på mig och sa: ”Du borde skämmas. Du har svikit din mamma.” Och jag tänkte att hon har helt rätt. Hur kan jag ha gjort det här?
”Stor ångest”
Alex Schulman berättar att han hela tiden ångrar saker han skriver, brottas med lojaliteter. Som när han gick in på sin mammas Wikipediasida för ett tag sedan och såg att det tillkommit information. Förutom att presenteras som programledare och informatör beskrevs hon som en person som led av alkoholproblem.
– Jag har ju liksom påverkat och smutsat ned hennes eftermäle. Och det ger mig väldigt stor ångest. Men, och det är det viktiga tror jag, till slut landar jag ändå oftast i att det här är min historia och jag har rätt att berätta den. Men resan till den slutsatsen är ofta väldigt ångestriden, säger Alex Schulman.
Var öppen med sin alkoholism
Författaren och historikern Åsa Linderborgs uppväxt präglades också av missbruk och medberoende. Men till skillnad från Alex Schulmans mamma var Åsa Linderborgs pappa, metallarbetaren Leif Andersson, öppen med sina problem. Därför tror hon att hon skulle fått hans godkännande att skriva om det, vilket hon gjorde i den Augustprisnominerade romanen Mig äger ingen.
– Han hade sagt att jag skulle få använda mig av honom för att prata om något som många familjer lider av. Han var ju öppen med sin alkoholism, han brottades med den inför andra människor, säger Åsa Linderborg.
Att stå i rampljuset
Joakim Lundell, Åsa Linderborg och Alex Schulman är varken de första eller sista som skriver om sin uppväxt på ett sätt som väcker starka reaktioner. Föräldrauppgörelser finns det mängder av i litteraturhistorien, till några av de mer uppmärksammade på senare år hör Felicia försvann av Felicia Feldt, En spricka i kristallen av Cecilia Gyllenhammar och Linn Ullmans De oroliga. Det de har gemensamt är att de är uppgörelser med föräldrar som är offentliga personer: uppfostringsgurun Anna Wahlström, Volvo-magnaten PG Gyllenhammar och demonregissören Ingmar Bergman samt skådespelaren Liv Ullman. På det viset sticker Joakim Lundells självbiografi ut, hans mamma, som han anklagar för psykiska övergrepp, har aldrig självmant stått i rampljuset.
Inte heller Åsa Linderborgs pappa var en allmänt känd person. Men att hon skulle avstå från att skriva vissa saker av hänsyn till honom tycker hon vore orimligt, han var död när boken gavs ut. Däremot har hon oroat sig för att ha sårat andra släktingar, faderns syskon till exempel. Personer som på grund av sin position i samhället aldrig haft någon egen plattform för sina berättelser.
– Men om man hela tiden ska tänka att jag inte kan berätta min historia för att andra människor kan komma i kläm, då är det väldigt många viktiga perspektiv som aldrig skulle komma fram. Det är klart att folk kommer fara illa, men det är det priset man får ta, säger Åsa Linderborg.
Döden var nödvändig
Alex Schulman har skrivit om båda sina föräldrar. Pappan, tv-producenten Allan Schulman, blev efter sin bortgång tillägnad en kärleksskildring i sonens debutroman Skynda att älska. I den boken var döden en berättarmässig nödvändighet, Alex Schulman visste att deras tid var utmätt och det är den smärtan romanen handlar om. Även modern var död när han skrev om henne, men där var förlusten nödvändig på ett annat sätt.
– Det var egentligen en barndomsskildring som jag skulle kunna ha skrivit när hon var i livet, men det hade varit omöjligt för mig att göra det. Det hade inneburit en konfrontation som jag inte var förmögen till att göra, säger han.
Åsa Linderborgs och Alex Schulmans versioner av sina uppväxter har nått en stor publik. Mig äger ingen har blivit både film och teater, Alex Schulman berättar om sin barndom i poddar, böcker och på scen. Att omvandla liv till litteratur är att ta makten över historien: förvandla traumatiska minnen till meningsfulla vändpunkter i en berättelse. Men den självbiografiska genren väcker nästan alltid frågor om sanning och tolkningsföreträde. Är någon död kommer ju den aldrig få en chans att ge sin syn på saken.
