Det är ett av Amelia Adamos mest älskade samtalsämnen: kulturtanten. Hon som traditionellt är klädd i Gudrun Sjödén-design, har stålgrått hår, ”ett par ordentliga Birkenstocks” och läser tidningen Vi, analyserar chefredaktören.

– Men hennes utseende har förändrats. Lusten är densamma: att vilja beröras av konstnärliga upplevelser. I dag ser hon ut som jag ungefär, samma livsstil som när man fyllde femtio. Var man en jeanskvinna då så fortsätter man med det, säger Amelia Adamo.

”Utseendet förändras”

Längtan efter att kulturknockas. Av musik, av ord, av konst – är själens kall, berättar hon. Ungefär.

– Vi törstar efter att få någons slags själens beröring, medan männen, om jag ska generalisera, kanske hellre går på fotboll. Det är en stor upplevelse att se tjocka Leif Andrée i badrock på scen. Kulturtanten kommer i många olika schatteringar. Vi söker någonting.

Är du en kulturtant?

– I allra högsta grad! Men en något mer urringad och glittrig kulturtant. Det är utseendet som har förändrats. Du hittar henne fortfarande i åldern femtiofem plus, men det finns kulturtanter på 30 år. Det är vi i media som klämmer in kulturtanten i ett samlat begrepp baserat på dem som utgör volymen på våra teatrar och operor, säger Amelia Adamo.

Tantens revansch

Det är inte bara kulturtantens utseende som har förändrats, tycker hon, det handlar också om en ny betydelse av ordet ”tant”.

– Tanten börjar få en revival. För några år sedan var det ingen som ville bli tant. Det var en förlegad kvinnoroll som man inte ville identifiera sig med. I dag vill 35-åringar gärna bli tanter. De tycker att jag och min generation borde vara hemma och ta hand om våra barnbarn och steka pannkakor. Inte vara så jävla mobila, hålla på och träna och åka till Sydafrika på vinprovning.

Den har Amelia Adamo ingen lust att byta ut.

– Herregud, livet tar aldrig slut om man bara ska sitta och sticka.

Utökad makt

När hon startade tidningen M-magasin 2006 ville Amelia Adamo kalla läsarna, i övre medelålder och uppåt, för någonting raffigt. Valet föll på ”mappies” – modern, aktiv pionjärperson.

– En urban kvinnotyp på femtiofem plus. Vi var tvungna att hitta en etikett för äldre människor. När allt om är ungt är bra ville vi inte vara sämre, säger hon.

Och det är skönt att vara ”mappie”, tycker Amelia Adamo. För det är skönt att vara tant.

– Vi har fått mer makt, och vi använder den. Filmvärlden har upptäckt oss. Meryl Streep har sagt att det aldrig har gjorts så mycket film och tv som passar äldre kvinnor. Titta bara på Carin Mannheimer, hon skrev pjäser åt oss om vår problematik, säger hon.

– Vi vill inte ha en Romeo och Julia-liknande historia om ung kärlek, utan någonting som passar vår generation. Man kan säga att kulturtanten har makt och inflytande över vad som tar plats på scenen. Vad väljer Suzanne Osten att spela? Vi försvinner inte för att vi är gamla.

”Fick en chock”

I takt med kulturtantens nyvunna makt, har attityden till henne förskjutits.

– Jag fick en chock när jag började med det här för tio år sedan. Det var en så föraktfull ton. I USA sa trendkänsliga butiker att det var ”o.l.a.” – old ladies away. Vi hade absolut inget värde utom möjligtvis att fylla salonger. Det tycker jag har förändrats när fler är synliga och duktiga. Oavsett om de heter Hillary Clinton eller något annat så ökar vårt gemensamma värde.

Kulturtantens kapital ska inte heller underskattas. Hon är köpstark, i en värld där pengar styr.

– Kulturtanten är evig för att kvinnor alltid kommer att vilja ha kultur. Det är bara hennes outfit som förändras. Det vore konstigt om hon inte fick mer makt. Hon kan konsumtion, säger Amelia Adamo.