Under samma period har tiden runnit ut för flera framstående kvinnliga poeter, danskan Inger Christensen gick bort 2009, österrikiskan Friedrieke Mayröcker har fyllt 95. Louise Glück är född 1943 och har fått de flesta priser en poet kan få i USA, nu också nobelpriset.

Hennes poesi har beskrivits som självbiografisk men det är mer rätt att säga att hon gör personliga, individuella erfarenheter allmängiltiga. Dikterna utgår ofta från familjen, en trång värld där ”min mor kastade slängkyssar som vanligt /för det skrämmer henne att en hand inte används till något”.

Raderna är ur en av de två diktsamlingar som finns på svenska, ”Ararat”, modern är död och begraven på Mount Ararats begravningsplats, men diktsamlingens titel kunde lika gärna handla om det Ararat där Noak strandade:  Glücks poesi är aldrig privat utan förmedlar universella känslor med en sparsam precision som gör varje iakttagelse unik, som om hon sett något för allra första gången. Och de antika myterna är alltid närvarande, även när de inte nämns;  Glück diktar om det eviga i den mänskliga belägenheten, om smärta, sår, sorg.

Glück hör hemma i en tradition som har rötter tillbaka till poeten Emily Dickinson som skrev de flesta av sina dikter på 1860-talet, hundra år innan Glück debuterade. De båda har en förrädisk enkelhet gemensamt, en vardaglighet i tilltalet som smyger in hisnande tankar, ”Ingen ser Gud och överlever” skriver Dickinson,” människorna i sjukhussängarna är lika okontrollerbara som drömmar”, svarar Glück.

Detta pris är ett pris också till poesin, till översättarna Stewe Claesson och Jonas Brun som tolkat till svenska, till det lilla förlaget Rámus och till läsarna. Poesi är en undantryckt litteraturart , upplagorna små, publiken ofta fåtalig, men tätheten är hög. Bra dikt kan överleva sekler och överraska oförberedda  läsare med rader som ger tillgång till oanade djup. Priset till Glück är en överraskning och en fantastisk möjlighet att uppleva stor poesi.