Carl-Henning Wijkmark är död. Han var inte oförberedd, få har som han gjort döden till litterärt tema. När Augustpriset 2007 gick till Stundande natten var den en högoddsare, ingen hade väntat sig att en kort roman med en trött gammal berättare som låg och dog skulle vinna. Men den som läste fick se hur muntert Wijkmark tog sig an sina favoritämnen: makten, sexualiteten och döden.

Redan i debutromanen Jägarna på Karinhall från 1972 syns hans särart: blandningen av uppsluppenhet och allvar, skarpsinne och djup bildning. Och stilkänsla. Uppmarschen mot andra världskriget och totalitära ideologier skildras i romanen som en jaktfest hos Göring där vulgariteten, våldet och det grumliga tankegodset utgör en dödlig blandning. Man läser den fascinerad och fängslad, så obehagligt verklig är denna fantasiskapelse.

Före romanen hade Wijkmark publicerat två essäsamlingar om tysk respektive fransk litteratur. Han var en europeisk intellektuell, eller rättare sagt: en svensk författare som rörde sig i Europa med kritisk och nyfiken blick på samtiden och historien. Krigen, framstegstron och det förtryck som utövas i dess namn är aldrig långt borta hos Wijkmark, och det privata är alltid del av ett större sammanhang. Den svenska offentligheten kunde i Wikjmarks utifrånperspektiv te sig inskränkt och oskuldsfull på samma gång, renons på erfarenheter av lidande som paradoxalt nog föder en djupare form av humor.

Wijkmark hann skriva många romaner, med tiden allt mörkare. Stundande natten var en av de sista, den utspelar sig i dödens väntrum, men gör ändå dagens sista timmar meningsfulla.