Han Kang är den första sydkoreanska författaren som får Nobelpriset i litteratur, ett överraskande val med tanke på att pristagaren är bara 53 år gammal. På svenska finns fyra av hennes romaner, varav de två senaste, ”Den vita boken” och ”Jag tar inte farväl” har översatts direkt från koreanskan av Anders Karlsson och Okkyoung Park.

Han Kang skriver en förrädiskt enkel, poetisk prosa och flätar med lågmäld självklarhet ihop den personliga sorgen och smärtan med besvikelsen och vreden över förödelsen i världen. I ”Den vita boken” befinner sig berättaren i ett vintrigt Warszawa och blir vid minnesmärket över Förintelsens offer påmind om en syster som dött i späd ålder men som ingen fick minnas. Han Kang återvänder i sitt författarskap ofta till våldsamma händelser i det förflutna som har tystats ner. Hon gräver fram minnen som visar hur våldet har drabbat enskilda individer men också hela grupper i befolkningen, som i ”Levande och döda” där de unga demonstranterna som massakrerades i Kwangju 1980 får röst.

Hennes berättare är gärna en kvinna i hennes egen ålder som också är författare, men hennes böcker är inte självbiografiska utan gestaltar ett helt lands trauman genom en individs medvetande, tankar och drömmar. I den senaste, ”Jag tar inte farväl” är berättaren djupt deprimerad när hon nås av ett sms från en väninna som bor på ön Jeju och ber henne komma dit. Hon åker till ön i snöstorm, allt är vitt men under det vita finns spåren efter en massaker 1948 på öns invånare som ingen har vågat nämna.

Berättaren är ensam i väninnans hus, det är kallt, det finns inte mycket att äta men hon ger inte upp utan letar och hittar fotografier, tidningsklipp och andra ting som avslöjar att några, framför allt kvinnorna, har hållit minnet av de döda levande. Berättelsen svävar lätt som en snöflinga mellan dröm och vaka i kampen för att rädda minnen och därmed bevara liv.

Med Han Kang har ett pågående författarskap fått Nobelpriset och av det hon hittills skrivit att döma finns det mycket att se fram emot.