Redan på presskonferensen i december när kulturministern presenterade honom som ordförande för kanonkommittén började Lars Trägårdh prata om att vidga uppdraget till ett slags bred inventering av grejer som pågår i det svenska samhället. Nu ett halvår in i arbetet talar han allt tydligare om att han inte alls tänker sammanställa de listor över viktiga verk som ingår i uppdraget han tagit på sig.
Istället vill han initiera och föra samtal. Inte specifikt om vad som kan anses vara de viktigaste kulturyttringarna i vårt land utan, vad det verkar, om lite allt möjligt som kan vara intressant.
Idén om en svensk kulturkanon började sitt politiska liv i en rad motioner från Sverigedemokraterna: en kulturkonservativ käpphäst med uppgift att förtydliga och förstärka en specifikt svensk kulturell identitet.
Väl bliven regeringspolitik började den en gång radikalt laddade reformen malas ner till kulturpolitik av svensk normaltyp: kulturminister Parisa Liljestrand (M) talar alltid om kanonen som ett verktyg för tillgänglighet och integration, en nyckel eller karta till den svenska kulturen.
Och nu låter det som att den egensinnige utredaren Trägårdh är i full färd med att torpedera kanonprojektet genom att låta det svälla över alla bräddar och därmed förlora vad det en gång kan ha haft av politisk eller kulturell tydlighet.
Att göra Lars Trägårdh till kanonutredare kan ha varit den bästa tänkbara presenten till projektets fiender: de som menar att en officiell kanon är onödig och regeringens inblandning olämplig. Att döma av Trägårdhs deklarationer kommer det hela vid slutredovisningen i augusti 2025 att ha utmynnat inte alls i en svensk kulturkanon utan i en flerstämmig diskussion om samhälleliga värden.
Inte några listor över de kulturskatter som är centrala för den svenska nationella identiteten – utan bara mer av den värdediskussion som man alltid ägnar sig åt i kulturlivet.
VAD ÄR EN KANON?
Kanon är ursprungligen en religiös term som kommer från gammalgrekiskans och latinets ord för regel eller rättesnöre. En religiös kanon är de texter och föreskrifter som har giltighet inom den aktuella religionen. Att kanonisera någon eller något är att heligförklara den/det.
I kulturella sammanhang syftar kanon på de verk som inom en kulturell sfär betraktas som klassiska, centrala, särskilt värdefulla. En sådan värdering kan i olika perioder vara ifrågasatt och utmanad, liksom det kan finnas flera konkurrerande kanonuppfattningar inom samma sfär. Mycket av kulturdebatten har utspelat sig som sådana maktkamper mellan konkurrerande värderingsmodeller.
I den moderna kulturdebatten etablerades kanonbegreppet av den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom med boken Den västliga kanon (1994). Där argumenterar han för ett klassiskt västerländskt litterärt värdesystem, med Shakespeare som orubbligt toppnamn på en lista över 26 kanoniska författare – och polemiserar mot tolkningsmodeller med inflytande från politiska och sociala analyser som marxism, feminism, rasteori, mm.