När dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) sjösatte museilagen 2017 sa hon att den nya lagen ”skriver fram” museiväsendets oberoende. Nu vaccinerar vi museerna mot politisk klåfingrighet, sa hon i intervjuer.

Men vid första prövning i verkligheten visade sig vaccinet ha usel verkningsgrad.

I februari 2020 gjorde SD i Norrköping en polisanmälan mot Norrköpings stadsmuseum för förtal, vilket ledde till att en bild av gamla SD-politiker tillfälligt togs bort från utställningen om den lokala nazismen. Bilden kom snart tillbaka, sedan museets jurister bedömt chanserna som goda att vinna om det skulle gå till rättegång. Det hade alltså inget med museilagen att göra, utan byggde bara på bedömningar av förtalslagen.

Men detta var ju ändå ett flagrant brott mot museilagen. Politiker som agerade för att ändra innehållet i en utställning på ett museum. Precis det som museilagen skulle förbjuda, med någon sorts laga kraft.

Så på Kulturnyheterna lade vi ner ansenlig energi på att ringa runt till relevanta instanser med frågan: Om man misstänker att ett brott mot museilagen begåtts – till vem anmäler man det?

Vi mötte en hel del yrvakenhet. Intresseorganisationen Sveriges museer sa till oss att de satt igång en snabbutredning för att besluta om de skulle anmäla brottet. Till sist landade vi i den avsvalkande sanningen från en lagklok på kulturdepartementet: Det går inte att anmäla brott mot museilagen, det är inte den typen av lag.

Museilagen är en inriktningslag. Brott mot den kan inte beivras, rättsstaten har inga medel alls för att upprätthålla den. Så Alice Bah Kuhnkes ”skriver fram” var en träffsäker formulering i sin illavarslande luftighet. Och hennes efterträdare Amanda Lind har nog rätt i att det behövs en kunskapsprocess kring museilagen, för det kan vara lite knepigt att ta in.

Den här lagen som garanterar museernas oberoende, den slår inte fast någonting särskilt alls. Den har tyngden av ett middagstal; en högtidlig förhoppning.