Begreppet kulturtant klingar fortfarande illa.

Det osar förakt, tycker Anna Serner, vd för Svenska filminstitutet.

– Det är stereotypt. En generalisering som till viss del faktiskt är sann. När jag går på kulturevenemang ser jag en klar majoritet av kvinnor. Men dikotomin är kulturgubben. Honom har vi aldrig satt något epitet på, säger hon.

”Bara kulturtanter”

När det snackas om ”kulturtanter”, snackas det ofta om någonting som måste lösas, enligt Anna Serner.

– Man pratar ofta om problemet med att det ”bara är kulturtanter som är intresserade”. I negativ bemärkelse. Jag har aldrig hört att det är problematiskt med män. Det skulle vara fotbollshuliganer då, säger hon.

– Det borde vi göra någonting åt.

Brist på tanter med makt

Anna Serner säger ”kulturtant” ibland, men är kluven till hur hon ska använda begreppet.

– Å ena sidan har jag ingen lust att använda det, å andra sidan vet jag inte varför man inte skulle lyfta upp att kvinnor har ett stort intresse av nya intryck och gillar att reflektera i grupp?

Det kan pratas om att kulturtanten klättrar i status, i takt med att kulturdistributörer inser hennes köpkraft, men Anna Serner ser inga kulturtanter i maktens korridorer.

– Kvinnliga chefer, eller kvinnor med stor makt låtsas inte om att de är kvinnor, och ingen pratar om kultur. Jag associerar inte kvinnlig makt med kultur. Men det finns kvinnliga chefer inom kulturen som tagit stor plats och blivit väldigt intressanta. Det noterar jag, säger hon.

Hur vi bettraktar kultur

I slutändan handlar det alltså minst lika mycket om samhällets syn på kultur som tantens gråladdade arvsmassa.

– Jag tror att tanten alltid kommer att fortsätta att konsumera kultur, och kulturen kommer alltid ha en plats i vårt samhälle, även om den inte är tillräckligt stor.