Det var när Roland Paulsens doktorandtjänst tog slut och han själv fick gå till Arbetsförmedlingen och träffa en handläggare som han fick idén till boken. 

Ur myllan av ett sårat ego, en hämndlystenhet och en stor förundran, föddes idén till att göra en sociologisk fältstudie på en av Sveriges minst populära myndigheter. Upprinnelsen var samtalet han hade med handläggaren: 

Handläggare: ”Då gör vi så här. Jag skriver i handlingsplanen att du har jobb om fyra månader och att du fram till dess kommer till jobbforum en gång i månaden.”

Roland Paulsen: ”Är det tänkt att jag ska söka jobb där?”

H: ”Nej, det är mer som en informationsträff.”

RP: ”Men då förstår jag inte varför jag ska dit?”

H: ”För att få information.”

RP: ”Men information om vad?”

H: ”När du är inskriven på Arbetsförmedlingen så ska du söka jobb. Vår uppgift är att aktivera den sökande.”

RP: ”Men det är ju meningslöst. Jag kommer inte få något jobb på det där jobbforumet.”

H: ”Som inskriven på arbetsförmedlingen förväntas du söka jobb på heltid. Min uppgift är att aktivera...”

En diciplinapparat

– Det är en väldigt tydlig disciplinapparat som vuxna människor nog inte råkar ut för någon annanstans. För att hitta en motsvarighet så måste man gå tillbaka till skolan, där det finns liknande system, berättar Paulsen och exemplifierar med den så kallade aktivitetsrapporten som den arbetssökande måste skicka in varje månad, för att inte förlora sitt aktivitetsstöd. 

– Bara det att Arbetsförmedlarna inte vet hur de ska hantera rapporterna och sällan hinner läsa dem, berättar Paulsen.

Viktigare att tillfredsställa systemet

I boken skriver han att Arbetsförmedlingens huvuduppdrag, att förmedla jobb, krympt till annonsplatsen Platsbanken. Övrig verksamhet går ut på att i stort sätt kontrollera de arbetssökande och få in dem i system.  I Sverige är 400 000 arbetslösa och på platsbanken finns bara 40 000 jobbannonser.

– Platsbanken administreras av 5 personer högst. Men på Arbetsförmedlingen är 13 000 anställda. Så vad gör alla dem? Vad har tillkommit? Där skulle jag säga kontroll. 

Men kontrollen gäller inte enbart de arbetssökande, även arbetsförmedlarna är drabbade av kontrollverksamheten:

– Det här är en jättekontrollapparat. Arbetsförmedlarna kontrollerar de arbetslösa, men arbetsförmedlarna är i sin tur väldigt hårt kontrollerade av det man kallar för New Public Management, alltså datasystem där de måste mata in allt det de har gjort och som de själva uttrycker det, till slut blir det viktigare att tillfredsställa systemet, än att tillfredsställa de arbetslösa, säger Paulsen.

”Rör sig om ett straffsystem”

En Kafka-liknande situation utspelar sig i Paulsens bok, där arbetsförmedlarna tvingas genomföra saker de själva inte riktigt tror på, men ändå gör, för man måste följa reglerna. 

Är det dags att reformera den här myndigheten? 

 – Om man ska reformera Arbetsförmedlingen så det enda jag föreslår är en sådan enkel sak att man säger att ”de här åtgärderna har vi för att göra livet besvärligt för de arbetslösa.” En sådan uppriktighet tycker jag man kan kosta på sig. För så länge man inte gör åtgärderna frivilliga, att man kan delta i dem eller inte, utan att det påverkar ens ersättning, ja, då är det väldigt svårt att förneka att det rör sig om något annat än ett straffsystem. 

På vilket sätt är det straffsystem? 

– Varje gång en åtgärd införs till exempel Fas 3 så säger man att det här ska vara en chans till att få in en fot i arbetslivets gemenskap och så vidare. Om det var så pass bra för de arbetslösa, om de var till så stor gagn, då borde det vara frivilligt att kunna stå utanför det, utan att förlora sin ersättning. Men så är det inte och det märks att det är till för att hålla de på plats, och det erkänner till och med Sven Otto Littorin och Angeles Berumda Svanqvist i de här intervjuerna som jag gör med dem.

”Något går förlorat”

I intervjun ur boken kommenterar den före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, Fas 3 med att säga:  ”Ja, Fas 3. Vem kan gilla Fas 3, det är väl ingen som gör? Problemet kvarstår ju.”

Att jobba är det eftersträvansvärda. Att bli arbetslös och hamna utanför är det som får oss att känna oss värdelösa. Skräcken över att stå utan jobb, är det som får majoriteten av oss, som har ett jobb, att jobba så mycket, menar Paulsen och i vårt vardagliga arbete där vi oftare lyder än frågar oss varför, riskerar vi att förlora något: 

– Problemet märks när vi pensionerar oss och vi har vant oss vid att lyda. För då finns inte alltid den här kreativiteten kvar som barn har. Barn har ju inga problem med att sysselsätta sig själva. Plötsligt så vet man inte vad man ska göra med den frihet man har och där märks det att finns något i människan som går förlorat i den här processen.

Behovet av arbete minskar

Men vi måste ju arbeta också, vi måste ju fortfarande ha råd med mat? 

– Ja, vi kommer ju inte att kunna sluta jobba helt, för överlevnad. Men det intressanta är ändå att behovet av arbete bara minskar och minskar i takt med den teknologiska utvecklingen och det är där jag tycker det finns en potential som är långt ifrån fullt utnyttjad. Alltså bara under 1900-talet har produktiviteten ökat 20-falt och vi har inte tagit ut den i form av frihet än.

Paulsen driver också en egen agenda bortom studien av Arbetsförmedlingen. Han är arbetskritisk och tycker att vi alla ska gå ner i arbetstid och dela de jobb som finns mellan oss. För resten av tiden ska vi ägna oss åt det vi själva vill göra med våra liv.

”Ekonomiskt tvång”

Vägen dit är att börja sluta bara lyda på jobbet:

– Arbetslöshet skulle ju kunna vara ett himmelrike. De flesta av oss vill inte jobba med det jobb de har, utan vi gör det på grund av ekonomiskt tvång. Bara det att idag blir arbetslöshet en förbannelse och tanken med det är just att det kan inte vara för bekvämt för dig som arbetslös, därför att då fungerar det demoraliserande för alla de som arbetar. Därför har vi en knepig bild av arbetslöshet och vi tror att det fungerar förslappande, att man till slut blir deprimerad och sjuk. Men om man bortser från att Staten faktiskt straffar de som är arbetslösa, så är det väldigt tydligt att det är arbetet som gör oss sjuka. 

Men är detta samhälle du vill ha realistiskt – är det genomförbart? 

– Det är absolut ingenting som kommer kunna realiseras i ramen för det här samhället, vilket gör det till en värdefull antites, därför vi kan visa på något väldigt irrationellt med vårt samhälle, nämligen att vi är inte kapabla att göra det självklara, nämligen att arbeta mindre när vi blir mer effektiva.