Fredrik Sahlins favoriter
1: I may destroy you (HBO Nordic)
En extrem här och nu-känsla. Ett välformulerat manus som dissekerar olika former av maktstrukturer kring kön, hudfärg och klass – och samtidigt lyckas vara engagerande och underhållande. Kort sagt en serie som sätter hjärnan i social spinn.
2: I know this much is true (HBO Nordic)
Mörk och hård, som en svart diamant. Finsnickrat om uppväxt och skuld. Och en Mark Ruffalo som gör båda huvudrollerna: Det hade kunnat bli ett spekulativt cirkusnummer, men Ruffalo är helt briljant.
3: Jakten på en mördare (SVT Play)
Autenticitet. Suggestion. På alla nivåer. Från ambitiös produktionsdesign som sätter oss där och då, i den leriga myllan, till temat om ett Sverige i förändring. Plus en härligt knastrande hjälte, likt en melankolisk Dirty Harry.
Lydia Farran-Lees favoriter
1: Kärlek och Anarki (Netflix)
Jag blev väldigt glad över att den här. Jag är rätt förtjust i romantiska komedier, men det är ofta en rätt hopplös genre, för det finns så mycket skräp. Och det är SVÅRT. Charm och personkemi är mycket svårare än att bygga upp en spännande stämning kring eller mord eller en dramatisk händelse. Men det har man lyckats så bra med här. En konsult och en it-tekniker jobbar på samma förlag och börjar ge varandra utmaningar för att hålla vardagstristessen stången. Det här är den bästa svenska tv-serien jag har sett på flera år
2: Patria (HBO Nordic)
Patria är baserad på en spansk bestseller och skildrar två familjer i Baskien och börjar under de åren som terrorgruppen ETA – som ville se ett självständigt Baskien - var som mest aktiv under 80- 90-talen och slutar 2011 när ETA utlyser permanent vapenvila.
Familjerna hamnar på varsin sida i konflikten och plötsligt har ena familjen hela byn emot sig. Patria visar en sektliknande klaustrofobi som uppstår i den här lilla staden när man ska hålla en enad front utåt och samtidigt faller isär inifrån och ideologin kilar sig fast mellan vänner och familjemedlemmar. Sen när vapenvilan väl kommer så uppstår både skam och identitetslöshet.
Gripande och realistiskt.
3: Normala människor (SVT Play)
Den absolut största behållningen med Normala människor är skådespelarna. Den handlar ju om en kärleksrelation som pågår under ett par års tid utan att någonsin vara helt definierad. Det börjar med att Connell är coolaste killen i gymnasiet och är arbetarklass och Marianne är en av de konstigaste tjejerna och bor i en herrgård där Connells mamma städar, sen börjar de på samma universitet i Dublin som är mer Mariannes domän och maktrelationen skiftar.
Personkemin mellan Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal är fantastisk och Paul Mescal jobbar väldigt mycket med spända käkar och återhållna käkar – lite på samma sätt som Heath Ledger i Brookeback mountain.
Kim Veerabuthroo Nordbergs favoriter
1: The Outsider (HBO)
En långsamt brinnande kriminalskräckis om en varelse som tycks äta sina offers sorger, och det osannolika gänget som försöker stoppa det. Ovanligt stillsamt för att vara en Stephen King-filmatisering och kanonskådespeleri av bland andra australiska Ben Mendelsohn!
2: Immigration Nation (Netflix)
Amerikanska myndigheter försökte pressa Netflix att senarelägga premiären till efter valet. Dokumentären kommer så nära både specialstyrkan ICE, vars jobb det är att jaga upp och deportera flyktingar, och de människor vars drömmar de krossar, att man var rädd att den skulle påverka opinionen. Kanske gjorde den det?
3: Kalifat (SVT)
Den här nervkittlande berättelsen har många trådar men den mest minnesvärda är det nervösa kammarspelet i Raqqa, Syrien, där två svenska IS-resenärer brottas med livet under kalifatets ohyggligheter. Fantastiskt skådespeleri av Gizem Erdogan och Amed Bozan.