Rollen som clown och pajas har tidigare spelats av “artister” som Edward Blom, Ravaillacz och inte minst Björn Ranelid som sjöng den största skämtjippolåten i Mellos historia och vars låtskrivare även står bakom Perssons bidrag.

En låt som handlar om att överhuvudtaget inte kunna ta till sig av kritik. ”Tur att du har en krisplan Gunilla” hinner man tänka redan under första versen, för sjunga kan hon (och detta är en underdrift) inte.

Ändå kommer jag på mig själv med att heja på människan. För det är något hjärtskärande med detta att vara inbjuden som narr men tro att man är där som artist och blivande stjärna. Och faktiskt: Låten har något. Att den blivit jämförd med Beyoncés senaste singlar är årets största skämt men ändå – när Tarantino möter Tyrolen är det inte omöjligt att se en framtid inom after-skin.

Och La Gunillas sötsexiga cowboys väger upp för hennes egen stelhet. Så när hon står där mitt i all kristallsjuka och sjunger “I won't break” då vill jag att det ska vara sant.

”Kvällens enda riktiga stjärna”

Ändå är det nog lika delar garv som medlidande som tagit detta nummer vidare till semin. För denna deltävling var en duell mellan Cazzi Opeia och ja, Cazzi Opeia. Hollywood-Gunilla får ursäkta men med över fyrtio Billboard-ettor i bagaget så är Moa “Cazzi Opeia” Carlebecker kvällens enda riktiga stjärna.

“Give my heart a break” är en fin symfonipopkomposition som hon framför med både energi och pondus. Tillsammans med Jacqlines bastunga, superstjärnedoftande “Effortless” som Carlebecker också varit med och skrivit är de utan tvekan kvällens två bästa låtar.

Att båda två röstades vidare direkt till final ger mig nytt hopp om mänskligheten.