”Konst är ingen frizon för rasism”, står det på ett plakat. ”Kulturhuset legitimerar afrofobi”, står det på ett annat. Vid entrén till Makode Lindes nya utställning står tre demonstranter och blänger på kön som ringlar in.

– Vi anser att våra skattepengar inte ska användas till att finansiera en utställning där rasistiska nidbilder reproduceras och legitimerar afrofobi, säger Denise Beniwa Johnson.

”Internaliserad rasism”

Hon har själv inte besökt utställningen, men anser sig ha tillräckligt bra koll på vem Makode Linde är för att kunna framföra kritiken ändå. Bland annat har hon varit aktiv i Facebooktråden för dagens vernissage, där utställningens titel debatterats sedan mer än en månad tillbaka.

Att Makode Linde själv anser sig ha en antirasistisk agenda ger inte Denise Beniwa Johnson mycket för.

– Det finns något som heter internaliserad rasism. Vi känner att det är dags att sätta stopp och säga nej. Även om han själv menar att han provocerar, och legitimerar det genom att han själv är svart, så säger ett helt afrosvenskt community nej, säger hon.

Makaber sagovärld

Det är påstvång för att komma in på utställningen. Alla besökare tilldelas varsin brun kasse att trä över huvudet. Undantag görs om du bär burka, hatt eller hijab, alternativt har mörkare hudfärg än Makode Linde själv, har konstnären sagt till Dagens Nyheter.

Efter att ha vandrat genom en stor, röd mun och en svalgformad tunnel leds man in i en makaber sagovärld. Där dignar det av dockor, porslin och skulpturer. Sura bakverk demonstrerar med arga plakat: ”SLUTA KRÄNK MIG!” Från träd dinglar blackfacedockor i snaror. Mitt i rummet står den så kallade negerkungens tron, bredvid den är en gravsten rest över barnbokskaraktären Lilla hjärtat. Att alla besökare vandrar runt i påsar eller masker bidrar till den lätt surrealistiska upplevelsen.

Virtuell konstupplevelse

Johanna Hedar har följt debatten om utställningen på Facebook och tycker den är intressant, både för vad den handlar om och för vad den gör med själva upplevelsen av Makode Lindes verk.

– Även om det inte är ett konstverk där så är det på nåt sätt ändå det. För det är han som styr över det, vi är inne i hans rum där också, säger hon.

Kritiken mot utställningens titel irriterar henne.

– Jag tycker det är lite dumt, faktiskt. För att man missar intentionen. Att fokusera bara på ett ord och stirra sig blind på det leder ingenvart. Jag är bara glad att Makode finns och gör sin grej, säger hon.

Konstnären går upp i rök

Makode Linde smyger själv runt i lokalerna iförd en hampasäcksmask. I handen har han en skruvmejsel. Fixar några sista detaljer. Han vill ogärna bli intervjuad. På sjunde dagen vilade han, viskar han. Han berättar också att han är upprörd över att personalen på Kulturhuset inte följer hans instruktioner. De tar inte påstvånget på allvar, och de vita rockar han bett dem bära hänger kvar, negligerade på en klädstång.

Planen är egentligen att Makode Linde ska hålla ett invigningstal, samtidigt som det serveras svarta tårtor. Inte lika obscena som den Lena Adelsohn Liljeroth så glatt stympade för några år sedan, men likväl en fortsättning på Makode Lindes livsperformance. Men konstnären går upp i rök, och låter hälsa via en assistent att han tagit ledigt nu. Karina Ericsson Wärn, tillförordnad konstchef på Kulturhuset sedan Marianne Lindberg de Geer sade upp sig för några veckor sedan, får hålla talet själv.

Kränkthetens komplexitet

Jag frågar henne hur hon ser på kritiken om att Makode Lindes konst legitimerar rasistiska nidbilder.

– Ja, fast det finns andra åsikter också. Kulturhuset Stadsteatern är en institution där olika åsikter ska få komma till tals. Inte bara i debatter, samtal och texter, utan också i utställningsformat. Det är en av anledningarna till att vi har bjudit in Makode Linde. Det är en poäng med hans utställning, att den väcker massa funderingar och tankar. Vi idkar ingen censur här så det är klart vi inte stänger utställningen.

Men titeln ville ni ändra?

– Det är en helt annan sak. Makode Linde får ju i det här gallerirummet säga precis vad han vill, precis som du får säga vad du vill härinne. Vi tänker inte sätta någon munkavle på varken media eller konstnärer. Däremot måste vi välja hur vi kommunicerar utåt. Då har vi valt att kalla den här utställningen för Makode Lindes utställning, helt enkelt.

Vad tänker du nu kring dem som är kränkta?

– Kränkthet är som bekant något väldigt komplext. Bara för att någon känner sig kränkt behöver inte alla känna sig kränkta. Det är ju något väldigt personligt som har att göra med vem man är, vilken historia man bär på och var man befinner sig.

Finns det konst som kan kränka för mycket?

– Det kan det säkert finnas, men jag skulle inte säga att Makode Linde är ett exempel på det, säger Karina Ericsson Wärn.