Bergman, Bergman, Bergman. Överallt. På Svenska filminstitutets Cinemateket i Stockholm, som i år visat 40 Bergmanfilmer, var man till och med rädda för att publiken skulle vara trötta på firandet redan innan det dragit igång.

– Vi såg fram emot året med ganska mycket förtjusning och fasa. Bergman är ofta större utomlands än vad han är i Sverige. Just för att den offentliga personen Bergman är det många som har åsikter om. Det som jag tycker har varit bra med det här året är att man fokuserat på verken, säger Danial Brännström, chef på Cinemateket.

– Och det har gått över förväntan, avslutar han.

”Har inte märkt något”

Även om många sökt sig till visningarna på Cinemateket så verkar informationen om Bergman-jubileet inte ha nått ut till alla.

– Jag har inte märkt någonting. Han är ju känd överallt i hela världen, så jag tycker att det var synd att man inte har märkt av det här Bergmanåret, säger Moncef när Kulturnyheterna frågar folk, på centralstationen i Stockholm, om Bergmanåret.

– Det kanske inte har varit så mycket information i yngre media utan mer i papperstidningar, säger Blanca Idegård som går på gymnasiet. Hon hade önskat mer information om jubileet genom skolan.

Bergmankvinnornas frigörelse

Under året har en mängd tolkningar av regissörens verk visats: Teater, dans och dokumentärer bland annat. En av sex kortfilmer som visas på SVT Play under året är Guds tystnad, en fristående fortsättning av Ingmar Bergmans ”Tystnaden”, som utgår från en önskan om att frigöra dom så kallade Bergmankvinnorna från den manliga blicken. I regi av Lisa Aschan.

– Det positiva med Bergmanåret var att väldigt många kvinnor fick möjlighet att få lite utrymme och göra saker. Det negativa är väl att det krävdes att gå via en man för att få det utrymmet, säger Isabel Cruz Liljegren som skrivit manus till Guds tystnad.