Dubbelporträtt handlar om det porträtt som Kokoschka åtog sig att måla av Christie till hennes 80-årsdag, framtjatat av hennes barnbarn och andra make, och i romanen utfört i sex sittningar av samtal om liv, konst och död.

Det finns snåriga trädgårdar av fördomar om Christie, världens mest säljande och lästa författare, namnet bakom hundratals pjäser, noveller och deckarmysterier som fortfarande är råvaror för global tv- och filmproduktion. Kvinna ur en förmögen familj som skrev för en publik i lättare genren, alltid åtföljd av frimärksbild av tant med stela lockar. Cred: låg.

Agneta Pleijel har benhård kontroll över hennes mytomspunna och omskrivna liv, men har av några betydelsebärande detaljer gjort en suveränt komprimerad historia om en kvinna, ett 1900-tal och männen hon möter i krig och fred. Oskar Kokoschka, expressionisten med signaturen O K, vars konst av nazisterna stämplades som degenererad, är en likvärdig huvudperson vars liv hade kunnat bli en tegelsten, men nu blir en dialogpartner med hjälp av subtil ljussättning. Det är i skuggorna Pleijel söker.

I utvecklingsromanens form om början på ett liv, har Pleijel skrivit de redan klassiska En vinter i Stockholm och de två memoarerna Spådomen – en flickas memoarer och Doften av en man. Det här är en liten utpost som hör ihop med dem, men utförd som något som liknar en avvecklingsroman. Den beskriver två äldre människors långa perspektiv utan större beklagande. Jo, Agatha Christie har några självföraktande inre repliker om sitt utseendes förfall, men framförallt är samtalen mellan de två kulturhistoriska fixstjärnorna en studie i uppmärksamhet.

Skriven som baklänges mot hans proletära uppväxt i Wiens hungersår och hennes ensamma burgna barndom i England, men inramat av ett tickande presens. Sex sittningar, sedan slut.

I en tid av klibbig retorik om ”våra” äldre, är det upplivande att möta åldrandet som rikedom, som ger överblick som en fyr och möjlighet och mod att se mönster.

Vilka mönstren är? ”Konsten att leva med en man” (bråka inte, skaffa pengar omärkligt, var alltid vacker), att hantera att överleva två stora krig, och frukta ett nytt, och så gränsen mellan liv och konst. Handlar konstens gåta om att blotta eller att försvinna?

Deras konflikt är spefull, ofta självironisk och ambivalent. Som Christie själv i livets stormar: ”lugn och upprörd”.

Det är en gudomlig vila här, tätt luftigt utfört i Pleijels omisskännliga stil där slängig slang medvetet placeras som snubbeltrådar till närhet, där hennes eldar brinner, både som bild och innebörd, och två hallstämplade konstnärers kamp för sina jag, sin självkänsla blir akut levande igen. Och som pusseldeckarens grand dame vet: alla gåtornas svar måste finnas gömda i texten.