Vi är många som under pandemin tänkt på döden och hur tyst den går ronden på vårdboenden och IVA-avdelningar. Som hållit andan för dem som dog i ensamhet. Sista ord som inte kunde besvaras, visir och skärmar i lager på lager mellan människor, en död i bild, facetimead.
Så Chimamanda Ngozi Adichies tunna lilla ”Anteckningar om sorg” (översatt av Nicklas Hval), om hennes fars död förra sommaren, kommer lägligt. Kanske inte bara ytterligare ett bidrag till sorgegenren, med höjdpunkter som Roland Barthes posthuma ”Sorgedagbok”, om sin mammas död, utan också om det särskilda i att förlora någon i en samtida pandemi som skär av mänsklig kontakt. Sorgens overklighet förstärkt.
Visserligen är författarens stora framgångsrika familj redan spridd över världen, som den alltid varit, och hon talar självklart om sitt ”amerikanska hem” för hon har flera, men nu är zoom den enda farkosten för att nå varandra. När den till synes friska 88-åriga fadern hastigt avlider är det en klen tröst att paniken över att vara instängd på andra sidan jorden inte blir lång.
Men mamman som blivit änka finns kvar, och begravningen och ritualerna och kroppen på bårhuset, vars personal måste mutas vecka för vecka i väntan på att Nigeria öppnar flygplatserna. Det ökar sorgens känsla av instängdhet och förvisning, som ger texten dess karaktär av att vara skriven i väntan.
Men det är en i alla meningar tunn bok. Texten publicerades i höstas i The New Yorker, och gjorde sig bättre i tidskriftens högre tempo, där den blev en snabbskissad glänta. Likt Ngozi Adichies tidigare pamflettartade essäer ”Alla borde vara feminister” och ”Brev till en nybliven förälder” är detta något annat än den litteratur hon är mäktig. Här saknas det som byggt berättelsens stil i noveller i ”Det där som nästan kväver dig” eller romaner som ”Americanah”: den gäckande dubbelheten som avslöjar dödshotande maktordningar, de skarpa bilderna.
Här är det istället ganska enkla tankar om sorg. Det blir märkligt abstrakt, trots återskapade detaljer av ett långt och rikt liv, och en dotters minnen av en älskad far i centrum av allt. Ingen halv gul sol, pappa är alltid ljuset. Kanske handlar det om den privilegierade tillvaron (barnflickor, chaufförer, pappans dokumentmappar över allt, också all personal i hemmet) som på något sätt gör det för tamt, om den kärleksfulla familjen som ger ett perfekt ljus som inte engagerar.
Pappa var underbar, ekar texten, men den är som bäst när den närmar sig det svårhanterliga, som vreden mot hemlandet Nigeria. Eller när Ngozi Adichie skriver om den bittra och outhärdliga lättnaden i att det fruktade plötsligt realiserats, och raseriet det kan väcka.
”Fiender, tag er i akt: det värsta har hänt. Min pappa är borta. Nu ska mitt vansinne visa sig.” Den är boken rymde inget vansinne. Men det finns ju ett helt författarskap att utforska som tröst.
