Panem et circenses. Det latinska uttrycket betyder bröd och skådespel, och myntades i samband med de romerska gladiatorspelen. Panem är också namnet på Suzanne Collins dystopiska Nordamerika, som hon skriver om i trilogin Hungerspelen. Böckerna handlar om hur regimen i Panem använder en bestialisk underhållningsshow för att få sina invånare att rikta missnöje och aggression mot varandra, i stället för mot den reella makten. I kontrollrummet, och på tronen, sitter president Snow – en plastikopererad despot som stinker av artificiella rosor och blod.

I den nya boken ska president Snows ondska få en förklaring. Det är en så kallad prequel som äger rum 64 år innan Katniss Everdeens berättelse inleds. Coriolanus Snow är tonåring i Kapitolium, där hans anrika släkt har lidit stora förluster i kriget mot distriktsrebellerna. Han är kortväxt efter att ha svultit som barn och fast besluten om att återupprätta fornstora dagars anseende och position.

Skurkprequelen är en populär genre. Filmer som Star wars 1 – 3 och Joker vittnar om vårt sug att förstå förövare; de nyanserar gamla porträtt av banal ondska. Suzanne Collins tecknar här en bild av den blivande diktatorn som hjärtskärande självmedveten och så beräknade att han typ suggererar fram en förälskelse för att få ett stipendium. Det är en intressant tematik som återkommer från de första böckerna: kärlekens bevekelsegrunder i tider av kris.

Coriolanus Snow tvingas ta värvning som fredsväktare, regimens eufemism för soldat. Så småningom förråder han sina vänner genom att låta muterade sångfåglar spela in deras förtroenden. De så kallade tjallarskrikorna är bara en av alla naturvidriga uppfinningar Kapitolium använder för att tygla motstånd. Collins inspireras mycket av litteraturhistorien och på förstasidan citeras Mary Shelley. Coriolanus sägs ha varit en pöbelföraktande härskare och har gett namn till en av William Shakespeares romarpjäser.

Det finns många höjda varningsfingrar här: mot klassamhället, framrusande teknologi, urbanisering, dokusåpor och såklart mot totalitära stater. Det skulle kunna bli i präktigaste laget, men till skillnad från i de tidigare böckerna har Collins släppt vulgärsatiren över storstadens dekadens och ersatt den med en något mer nyanserad civilisationskritik.

Bokens svaghet är i stället det stora persongalleriet; många gestalter förlänas bara en enda betydelsebärande egenskap. Tre gånger ges en förteckning över deltagarna i det tionde hungerspelet, som att författaren själv anat svårigheterna för läsaren att hänga med. Under de långa stridsscenerna på arenan strösslas det med bestialiska mord på karaktärer man har svårt att hålla reda på.

Om Hungerspelen handlade om att undersöka under vilka omständigheter människor kan begå grymheter mot varandra, och om omständigheterna någonsin gör grymheterna försvarbara, handlar Balladen om sångfåglar och ormar snarare om att undersöka den systematiska grymhetens politiska principer.

Chefsideologen bakom Hungerspelen är en Doktor Frankenstein-liknade figur vid namn Doktor Gaul, och hennes tes är att människan är krigisk av naturen och att frihet leder till kaos. Coriolanus Snow är initialt skeptisk mot hennes metoder, men i hans fall väger etiska tvivel tämligen lätt mot bröd och ära. Collins har skrivit en psykologiskt intressant skildring av hur en skurk föds.