En ensam, sömnlös man står om natten vid sitt fönster och försöker få grepp om tillvaron. Han tycker egentligen inte om berättelser som sammanfattar liv, men nu är han i kris, han är avstängd från sitt jobb på universitetet efter en oenighet med en student. Till yttermera visso (för att använda en formulering mannen skulle ha uppskattat) har han ramlat på en isfläck utanför biblioteket, slagit i huvudet och efter fallet rör sig varelser, en fisk och en stor svart vinge, i hans synfält. Vad värre är: han har blivit av med den bok han läste innan han gick ut på de snötäckta gatorna: hade han den med sig? Försvann den i en driva, blev den stulen? Han måste försöka rekonstruera ett händelseförlopp.

Mannen heter David och är huvudperson i Ellen Mattsons nya roman ”Den svarta månens år”. Till en början framstår han som någon att betrakta medlidsamt och på distans: en kuf, förvirrad och full av vanföreställningar. Men efter ett tag kan jag inte annat än följa med honom där han vandrar genom staden och försöker knyta ihop minnets trådar. När allt kommer omkring är det ju tillfälligheter, sådant som kunde hända vem som helst, som har slagit undan benen för honom.

Ellen Mattson har en speciell förmåga att med ett nyansrikt språk där varje ord valts med omsorg skriva fram udda gestalter så att jag dras in i dem, blir ett med deras medvetande, tänker deras tankar. Inte alla, inte de djupaste, för det finns alltid hemligheter kvar, alla människor är gåtor, särskilt för sig själva.

David får besök av en katt, lika fjär som han själv, och av två ungdomar som såg när han föll och vill hjälpa honom hitta boken. Han söker själv upp en bibliotekarie och ”råkar” hamna i trädgården hos en gammal poet han läste när han var ung. Hon tror han är en annan och bjuder in honom i huset. Samtalet mellan dem utvecklar sig till ett möte mellan förvillelser, men, som David själv tänker, det absurda är en realitet, ”man behöver inte skruva texten för att få fram det, det finns där hela tiden”.

Och så är det med Mattsons romaner, även denna: skenbart förvirrad, utan tråd och egentlig handling, men full av situationer, drömda eller verkliga möten, och en underbart absurd humor som föds ur insikten att så mycket här i världen är omöjligt att förstå eller samla till en helhet. Man måste acceptera naturtillståndet, det är som den snö som oavbrutet faller även i denna roman: den ser vit och slät ut men består av tusentals små kristaller, som när de kramas till en boll i handen smälter och rinner genom fingrarna.

Mattsons romaner förutsätter en läsare som har tålamod, som står kvar vid gestalterna även när de tycks orörliga, i väntan på den starka läsupplevelse som alltid kommer: jakten på mening är fåfäng men tillvaron är, som romanen, oändligt rik på intryck och möjligheter.