”En gång var jag en flicka, men det är jag inte längre. Jag stinker.”

Så börjar Edna O’Briens berättelse om en skolflicka som tillsammans med sina kamrater kidnappas av soldater och förs till ett läger där hon förslavas, våldtas och gifts bort. Att hon befinner sig i Nigeria och tagits tillfånga av Boko Haram är underförstått. Flickan nämner inte sin hemby, sitt land eller islamisterna vid namn. Hon kallar den dotter hon föder Babby. Själv förblir hon, trots sitt inledande påstående, ”flicka”.

Edna O’Briens inlevelse i våldet och förnedringen i lägret är lika plågsam som trovärdig: När jag med flickan tvingas bevittna en stening av en annan kvinna går det inte att skydda sig mot smärtan. Det är som om jag står nedgrävd till halsen och träffas i huvudet av den ena vassa stenen efter den andra. Att skildra ondska kräver en särskild konstnärlig behärskning av författaren. Edna O’Brien trampar aldrig fel och använder inte ett ord för mycket, men väjer heller inte för det svåra utan fångar mörkret med få, strama bilder; en påle som mäter gropens djup, en skottkärra full med sten.

Ändå måste frågan ställas: Kan man skildra ett lidande man inte själv har upplevt? Får man? Amerikanska recensenter har varit tveksamma mot det som de kallar appropriering, medan brittisk press varit mer positiv till O’Briens djärva företag. Till saken hör att författaren var 88 år när hon skrev Flicka och att hon för precis 60 år sedan debuterade med en roman om ”två flickor på Irland” som skildrar religiöst och sexuellt förtryck. Boken förbjöds av censuren och en katolsk präst brände den offentligt.

Även om O’Brien knappast har upplevt helvetet i lägret kan hon säkert identifiera sig med en hel del av det som händer när flickan lyckats fly med sitt barn. De anhörigas glädje övergår i skamkänslor, det oönskade barnet måste lämnas bort och flickan gömmas för andras blickar. Hon hamnar i ny fångenskap. Hon tvingas söka sin frihet igen och igen. 

Jag föreställer mig att O’Brien med ålderns och erfarenhetens rätt insisterar på att det våld flickan utsätts för inte bara kan gestaltas, utan också måste berättas. Vad är litteratur annars bra för? I ett efterord beskriver hon sina resor till Nigeria, samtal med bortförda och räddade flickor och med de kvinnor som sedan hjälper dem att få ett liv för sig och sina barn. Om någon trott att O’Brien inte var medveten om den risk hon tog när hon levde sig in i en nigeriansk flickas öde, visar efterordet, utan att nämna saken, att hon visste vad hon gjorde.