Miranda i Inger Edelfeldts Om snö och guld borde enligt pappa läkaren ha varit en son att ta med på vildmarksexpeditioner. Mirandas mamma, deprimerad hemmafru med kronisk kristallsjuka, hade önskat en mer normal dotter, eller kanske att hon inte fanns alls?

Det är den isande premissen i Edelfeldts omfångsrika roman om ett livslångt utanförskap. Miranda är ensam, bortom rollen som enda barnet till två olyckliga och självupptagna föräldrar, ensam i själva existensen. 

Hon blir en rädd och orolig flicka som reaktion på ointresset för hennes person. Den enda tillflykten är den egna fantasin. Skapandet och konsten. Att rita försätter henne i trans och trygghet, men hennes mörka sagovärldar stämplas som konstiga i både hem och skola. 

Misären är helt och hållet psykisk. Mamma Gerd tecknas som ett klassiskt svart porträtt av en mor som inte kan skilja på sin dotter och sig själv, en gränslös integritetskränkare som inbillar sig att det är dottern som hatar henne. Hon tecknas finstilt med repliker som falluckor, som en farlig väderlek, ett ”klimat” som inte går att undkomma.

När det underliga, mobbade barnet som inte motsvarar någons förväntningar närmar sig puberteten blir allting värre. Hur existerar man inuti ett jag som stämplats obegripligt? Hur blir man en fri konstnär om konsten från början var en tillflykt?

Mirandabarnet försöker drapera sig i den exotiska auran i sitt nya namn Mira, men går i bitar efter ett svek och drabbas av en psykos. Hon hittas i sista sekund som en nedkyld snöängel. 

På psyket kan hon inte se sin mamma utan att skrika. Men mamma och pappa är aldrig orden. Gerda och Henrik benämns de och hela boken är riktad till Gerda. 

Mirandas universum påminner om Agnes von Krusenstjernas Tony-böcker: flickor som växer upp i oförståelse och under tvång, och efter att ha drivits längst ut på branten mot psykisk sjukdom får lite respekt av familjen. Men bara för att de är rädda för henne. Och det slår rot också i henne själv: kanske ska hon alltid betraktas som galen? Hennes konst som vansinnig, hennes fantasi sjuk?

Också läsaren utsätts för den hotfulla upplevelsen att det är omöjligt att bli förstådd, hur mycket man än försöker. Det är skickligt berättat om hur gemenskap blir svårt för den som inte erkänts som individ: kvävande, elegant och med det finstilta löje som Edelfeldt återkommande vågar använda för att understryka tragedin.

H C Andersen 1800-talssaga Flickan som trampade på brödet – om den högmodiga flickan  som döms till helvetets plågor –  är en annan tråd ner i underjorden i Edelfeldts saga. Men det som utvinns ur den är förstås den vanmäktiga skulden hos den förkastade flickan, och den rättfärdiga moderns passiva tårar. 

Det är detta Inger Edelfeldt alltid excellerat i: sagans legering med socialrealismen. Guldet i villaförorten. Uråldriga mytiska mönster i 70-talets svenska perstorpsplatta. Penn-trollens blickar i den stund de inte kan besjälas längre. Psykologiskt intressant, med lätt hand. 

Och befriande  – det kan ta tid att vänja sig  – ligger våldet som vanligt inte i intrigen, utan i det inre dramat i denna bladvändare om den steniga, törnbeströdda vägen till konstnärskapet.