En del av deras försök till flyhänt samtidstolkning är mindre träffsäkra (jag tror inte alls att den maskinklippta rockabillyfrisyrens anmärkningsvärda renässans kan ses som den krisande manlighetens förtvivlade blinkning till nazityskt hårmode).
Men med alla invändningar är det ändå uppfriskande läsning, som skickar in en befriande oförsiktig stötvåg i en svensk debatt om rasism och mångfald som är rätt så fastkörd.
Det är en bok att läsa med huvudet på skaft och garden uppe, som alla polemiska böcker. Den rapsodiska genomgången av den svenska vithetens/rasismens historia är i grunddragen saklig, om än diskutabel i vissa detaljer och betoningar (det är verkligen en överdrift att säga att Sveriges fyra misslyckade försök att etablera sig som kolonialmakt innebar att Sverige före 1900 var en mångspråkig och mångrasig nation). Berättelsen om Sverige som rasbiologisk spjutspetsnation förtjänar att ständigt berättas, och hållas levande för nya generationer och läsare.
När Sverige sedan (60-80-tal) positionerade sig som antirasistisk spjutspetsnation, var det väl inte, som Lundström och Hübinette menar, en fortsättning av samma exceptionalism, utan snarare övergången till en ny – men att Sverige ska vara annorlunda och bättre tycks vara en svårutplånad del i självbilden.
Här gör författarna den viktiga iakttagelsen att rasism under denna period etablerades som något främmande för Sverige. En förnekelsereflex som fortfarande ställer till hinder för en konstruktiv debatt om den rasism och diskriminering som faktiskt föreligger.
Nutiden är själva den melankoliska perioden – då nationalisterna sörjer det homogena folket och antirasisterna sörjer den tid då Sverige kunde stoltsera med att sakna rasism, vilket till stor del hängde samman med att folket var så homogent. Författarna tecknar en oroande bild av ett land där fattigdom och annan hudfärg än vit allt mer konvergerar.
Jag tycker inte att Lundström och Hübinette har övertygande svar på allt. Men det viktiga med den här boken är att de ställer frågorna om den stumma tomheten i hjärtat av den svenska rasismdebatten: Hur ska vi benämna grupperna som utsätts för rasism? Och när vi säger att det behövs mer mångfald, vilka vill vi då se fler av?
Det svenska samhället behöver utveckla ett språk för att beskriva ett ”vi” som omfattar fler hudfärger, utseenden och traditioner än dem man hittar i en Carl Larsson-målning. Ord som inte refererar till invandring och migration, utan till bofasta svenskar. Ord som inte glider in i kryptiska koder (som att säga ”etnisk svensk” när man menar vit svensk och ”invandrargrupper” när man menar icke-vita svenskar).
Lundström och Hübinette driver linjen att vi ska återinföra termen ras, och använda den som en social kategori liksom man gör i den engelskspråkiga världen. Jag tvivlar på att det kommer att hända. Men det drastiska förslaget ger oss något att ta ställning till och formulera oss kring.