I Sally Rooneys förra bok, ”Vackra värld, var är du?”, försöker en av huvudpersonerna ringa in vad en riktigt bra roman gör med oss: den speglar oss inte, i stället väcker den vår medkänsla och vårt begär. Just en sådan roman är Rooneys nya ”Intermezzo”: bröderna Ivan och Peter Koubek liknar mig inte, men jag känner med dem. 

När romanen börjar har brödernas slovakiske far just dött och deras irländska mamma bor sedan länge med en annan man. Förhållandet mellan bröderna är spänt och sårigt.  Ivan är 22, inbunden, på väg att bli internationell mästare i schack och nördig på gränsen till diagnos. Han träffar Margaret, 36, och attraktionen är omedelbar och ömsesidig. 

Peter är tio år äldre än sin bror, framgångsrik advokat som dricker för mycket. Han älskar Sylvia som han inte längre är gift med sedan samlivet efter en svår olycka blivit omöjligt för henne. Han älskar också Naomi som är 22, husockupant och ständigt i behov av pengar.  

Det handlar om motsatsernas spel mellan människor som vill vara normala och leva normala liv – det är Rooneys stora tema – medan skillnaderna och konflikterna mellan de två bröderna bara ökar. Till och med språket drar isär dem: Peters inre monologer är välformulerade litterära reflektioner medan Ivan beskriver sin verklighet som om han analyserade varje drag i ett schackparti. Romanen är hållen i presens, ingen framtid syns, det förflutna ligger obearbetat, bara nuet finns. 457 oavbrutet fängslande sidor fulla av dialoger, känslor, tankar  – om klass och politik,  familj och sex. Sådant stoff som romaner är gjorda av.  

Mycket sex, och som i alla Rooneys romaner är sex ett sätt att komma nära en annan människa och sig själv. Sex tar vid där orden tar slut och avslöjar ett helt spektrum av känslor från övergivenhet till längtan efter kontroll. Även sex är ett motsatsernas spel, och allt pekar i det längsta mot ett förlust, tills ett oväntat drag öppnar för möjligheten att låta det udda vara det nya normala. Hur det skulle fungera i verkligheten är en annan fråga, men en roman kan ju både väcka och tillfredsställa vårt begär efter lycka.