Hon har en utsökt, ibland sökt, stil full av melodram och hårt spänd poetisk laddning, och närmar sig människans livsgåtor där det gör som mest ont, i ett gränsland av myt och socialrealism.

Hennes sjätte roman, den nästan ryska ”Farväl till Panic Beach”, är en släktkrönika om den friktionsfyllda familjen Stjärne från 1917 till nuet, runt en kärna av förlust. Det är sent i det Stridsbergska landskapet –pappor super bort sig, mammor slumrar i tablettskymning, barn navigerar ensamma i ett universum av främlingar som vill göra saker med deras kroppar och själar.

Allt ekar i hennes verk så att centrum förflyttas. Som när hon skrev vidare på Nabokovs roman om Lolita i ”Darling River, om barnet utan barndom, eller ”Kärlekens Antarktis” , där den styckmördade Inni hemsökte de levande. Eller om de bergtagna i ”Beckomberga”.

Låt dem aldrig bli vuxna, önskade berättaren i ”Lolita” och Sara Stridsberg iscensätter den våldsamma önskningen gång på gång när hon skriver om dem som inte får eller kan leva.

Som vuxen konstaterar Nina att hon släpar med sig sin underliga släkt på en jättelik pråm in i framtiden. Romanen är pråmdragarsången, slitet att både bli fri och föra dem med sig. Som en sublim och osynlig begravning av hopp, tro, men inte kärlek. Den här romanen älskar också dem som måste ges upp.

Här samsas avgrunden med professionellt scenljus, för teatern är viktig, vänjer en vid låtsaskungligheter och megalomani, här finns Stockholm med Lilla Essingen, Berzelii Park, Kungsgatan, Europa som en skuggberättelse som tornar upp sig. Lewis Carrolls ”Alice i underlandet” som ett galet skratt.

Panic Beach var ett barndomsparadis, med snäckor, skvaller och bikinikroppar, men också en plats där hoppet drunknade. I Maria McKees låt ”Panic Beach” finns ett adjö, adjö till barndomar, illusioner, tiden som gått.

Ett nödvändigt uppbrott – det är vad den här familjeromanen gestaltar, och det både stör och berör.