Romanens Nico är psykolog och författare, och har stora likheter med bokens författare, men autofiktionen är inte grejen här – romanen avslutas med besvärjelsen att ”allt är påhittat”. Nico lever ett vanligt liv i Stockholm, varannan-vecka-barn och kärlekstrubbel, när hon träffar ”Soldatsadisten” – tänk på hans namn! – på Tinder och bestämmer sig för att prova BDSM-sex med honom.

Den sortens gränsöverskridande begärsutlevelse blir allt vanligare i offentlighetens samtal, och Nico vill också utforska – hon kallar sig en faustisk människa, som likt legendens Faust är beredd att betala ett högt pris för nya insikter och nöjen. De gör upp om regler och stoppord, och träffas i hans lägenhet. Där upphör allt samtycke. Väl?

Jenny Jägerfelds ”Blixtra, spraka, blända!” var en elegant genomförd idé om vår tids besatthet av äkthet och sanning. Nu diskuterar Jägerfeld en samtidstypisk känslig fråga som tumlade runt i kölvattnet på metoo-revolutionen: att våld och övergrepp kan existera i en situation som varit frivillig. Det urgamla skuldbeläggandet av offret. Varför sa hon inte nej. Skadorna läkte, inga ärr. Om gamla trauman kan väckas till liv av nya, vem är skyldig?

Nico blir besatt av att hitta den perfekta hämnden, den som ska minska skammen i att vara offer, söker i Bibeln, skönlitteraturen, myter, psykologihistoria, mediestormar, populärkultur.

Läsaren dras in i projektet, får provskjuta, söka vinklar för överfall. Under tiden vecklar en vacker kärlekshistoria ut sig. Den är den bästa hämnden jämte den text som växer.

Hämnd är en ful, låg känsla som författare som Carina Rydberg, Maja Lundgren och Lena Andersson excellerat i med huvudpersoner som är svåra att tycka om. Men Nico är för sympatisk och ”Hämndprojektet”, med massor av intressanta intentioner, är inte en färdig roman utan för lik Jägerfelds eminenta krönikor som jourhavande psykolog.